Året som gått
Jag har längtat så himla länge efter att få avsluta 2015 och skriva av mig om allt som varit under året, men nu när jag väl sitter här med pennan i hand (eller tangentbordet i knäet) så vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig. Hur jag ska avsluta. Mitt nyårslöfte förra året var att jag skulle ta bättre beslut för min egen skull, så det är nog där någonstans jag kommer att börja avsluta.
Mitt år började egentligen lite tidigare än 2015. Den 30/12 2014 fann jag mig själv sittandes hos en läkare i hemorten Nässjö, helt slut av tårar och rätt så trasig inombords. Den trasiga känslan hade jag gått med ett tag, men som ”duktig flicka” bara kört på, fortsatt kämpa. Jag minns hur jag såg en bild av mig själv där jag försökte få fatt i bitar av min egen kropp som lossnade och for iväg. Jag kände mig lite som ett pussel där man tappat bort några bitar. Dagen innan förra nyår blev jag sjukskriven med den pigga diagnosen ångest och depression. Jag fick stanna kvar hos mina föräldrar några fler veckor än tänkt, för jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna klara mig själv. Jag kunde inte träffa folk. Det gick inte och allt gjorde bara så himla ont. Det gjorde det faktiskt rätt så länge.
Ganska snabb fattade jag att jag var tvungen att göra några förändringar, till att börja med göra slut med jobbet. Och ja, det har känts lite som att göra slut. Jag har trots allt studerat i tre och ett halvt år för att kunna jobba med det jag vill, sedan jobbat med det i två år och sen fått käftsmällen att det inte fungerar. Jag kan inte få det att fungera. Låter det hårt? Det är det, men jag har lärt mig under det gångna året att jag inte riktigt vill få det att fungera, för det är då jag slutar fungera. Jag är medberoende. Jag är en person som tycker om människor så oerhört mycket och jag ger dem allt jag har. Det fungerar typiskt dåligt att jobba med människor som tar droger då. Varenda historia, vartenda återfall och vartenda dödsfall träffar precis rakt in i hjärtat och jag kan inte bara glömma och gå vidare. Mina ungar är fortfarande mina ungar.
Det var svårt att börja greppa att jag inte skulle kunna jobba på samma sätt, förmodligen var jag inte ens kapabel att jobba med människor igen förrän jag läkt ihop igen. Det satte igång en rätt tuff process, att läka samtidigt som jag försökte klura ut vad jag ville ha ut av livet. Vem är jag utan mitt jobb? Vem är jag när jag inte är en socionom? Var vill jag bo? Vad vill jag göra? Vill jag alls göra något? Det ville jag. Jag ville jobba, det ville jag från första sjukskrivningsdagen. Kanske något av en flykt, att jobba med annat istället för att jobba med mig själv. Jag förstod åtminstone att jag inte kunde skaffa ett nytt jobb, inte än.
Jag har lärt mig så ofantligt mycket under året som gått, framför allt har jag lärt mig om mig själv. Jag har lärt mig att genom att vara egoistisk och tänka på vad jag kommer att må bra av kommer människorna runt omkring mig också att kunna må bra. Att vara egoistisk är inte bara dåligt, det är ett sätt att sätta gränser och berätta för omgivningen hur jag mår och hur min dagsform ser ut. Att prata om hur jag känner inuti har inte riktigt varit en av mina starka sidor, men jag jobbar på det. Jag jobbar på det varje dag. Jag jobbar på att försöka vara snällare mot mig själv. Att byta ut alla negativa ord jag sagt till mig själv i alla år mot positiva saker. Istället för att vara dålig har jag möjlighet att bli bättre. Och det gör skillnad, det gör det verkligen.
Emellanåt har det varit extremt tufft. Man blir inte direkt ekonomiskt oberoende av att vara sjuskriven, inte heller av att bli återbetalningsskyldig till jobbet för att man blev sjukskriven. Men jag hade fasen inte velat ha det här ogjort, inte för några pengar i världen. Många gånger har det känts som att jag alltid får jobba i motvind, jag har ifrågasatt livet om det ska vara så jäkla svårt att bara få må bra. Livet har mer eller mindre svarat med nya prövningar. Svarat med ännu ett bakslag. Men jag har fortsatt, jag är trots allt en ”duktig flicka” och en skitsak som livet kan inte riktigt få mig att kantra. Att kämpa i motvind fick mig att känna mig ensam och svag, men i backspegeln är det lätt att se att jag egentligen hade klippor runt mig som kunde vara starkare när jag inte orkade hålla uppe.
Efter fyra månaders sjukskrivning och tillfrisknande sökte jag jobb och fick komma på en intervju, en rekryteringsdag. Vi var 20 personer som var där och vi skulle hålla en fem minuter lång presentation om oss själva, jobba i grupp och skriva en ”uppsats”. Efter att i flera månader bara haft mina allra närmsta som sällskap var jag helt slut efteråt. Jag tyckte att jag hade kunnat göra nästan allt bättre och jag hade ont i ansiktet av att jag lett så mycket under dagen. Någon vecka senare ringde telefonen och jag hade ett jobb på IKEA i Kungens Kurva. Där jag skulle börja klockan fem på morgonen, jag som alltid sagt att allt innan sju är omänskligt. Men jag var glad, uppriktigt, genuint glad över att någon ville ha mig trots att jag kände mig som ett vrak och trots att jag inte hade rätt utbildning eller erfarenhet av jobbet jag sökt.
Jag har fortfarande bakslag, jag har fortfarande en extrem trötthet som ibland bara kommer ifatt mig. Men jag är hemskt glad. Jag har ett fantastiskt roligt jobb, där jag känner att mina prestationer uppskattas, mina misstag förlåts och där jag har en möjlighet till utveckling, både professionellt och personligt. Det är himla fint att få vara en del av ett lag igen, att få känna att jag tillhör. Att få känna att andra människor uppskattar mig både för den jag är och för det jag gör. Och det är oerhört skönt att efter en arbetsdag få ta av IKEA-uniformen och återgå till att bara vara Lina.
Så mitt 2015 har varit så bra. Skit ibland, men utan skiten hade jag inte kunnat njuta som jag gör av de fina stunderna och utan skiten hade jag fortfarande gått kvar på ett jobb där jag kände att jag gick sönder inifrån. Jag fick dessutom avsluta året med några av mina favoritmänniskor; jul med föräldrar och alla syskon på plats. Bebisfika med fantastiska vänner. Nyårsafton i Bollnäs med både skridskor, en hejdundrandes fest och min bästis. Vad mer kan jag begära av livet? Det har ju till och med snöat idag.
Kommentarer
Trackback
