Ja, det är fan dags!
Odisciplinerade Lina ska bli Lina med full kontroll. Över allt man kan kontrollera.

Det blir gymkort, mindre fest, mer plugg, mer allmänt bara skärpa till mig.
Jag är fan peppad, för jag vet hur mycket bättre jag kommer må.
Jag vill må så bra som jag kan nu.
För det är jag värd.
Just det! JAG ÄR VÄRD ATT MÅ BRA.
Och jag tänkte det också. Själv. Att jag förtjänar något bra.

Det ska bli skönt.
Jag är så glad att jag har mina finafina vänner som alltid ställer upp.
Utan er hade jag varit noll. Tack.

Jo, det är väl dags va?
Mår jävligt illa. Peppapeppa!
Har tydligen missat mitt utvecklingssamtal också.
Muttballe.

Ja, till saken. Nässjö.
Det var väl ungefär vad jag hade väntat mig.
Bättre/Sämre? Vet inte.
Människor jag inte ville träffa som jag träffade på ändå.
Som jag inte riktigt orkade träffa.
Men från början kanske?
Börjar väl i Stockholm då.

Kommer dit torsdag, åker till Madde , tar det lugnt.
Drar in till stan och Café 60. Jag är förkyld och
känner ingen smak av laktris-téet jag köpte.
Men mys ändå. Sitta utomhus med massa filtar och fika, bäst! Med bästa Amanda:)
På fredagen drog jag in till stan vid tvåtiden och träffade
Nintendo, Charlotte och Issa. Fett nice. Vi var lodisar på
stationen och sen blev det till annexet för att se Placebo.
SJUKT KICKASS.
Helt galet. Jag och Nintendo stod typ längst fram också.
Vill igen och igen!
Åkte tillbaka till Spånga efter konserten för lite uppfräschning av mig själv
plus att hämta Amandan. Vid två var vi inne i stan och hälsade på på
Harry B James. Lika grymt som vanligt.
Där träffade vi på Jossan som jag jobbade med på Carlings under praktiken.
Harrys stängde, vi drog ut och så träffade vi på några italienare och följde med
till deras vandrarhem i gamla stan. Dom vart dryga så vi lämnade dom
för mat på sleven (7eleven). Tog pendeln hem vid 6 och var i säng vid halv sju.
Lördagen var lugn, in till stan och kolla lite, hälsa på Carlings och låta
Amanda dregla över Jimmy Choo-kollektionen på H&M.
Ut till Spånga och gaaaaaalet god mat. Kikade på film och åt pepparkaksglass gjorde vi också.
(Jag vet att du ville veta vilken glass vi åt)
I säng rätt sent och upp till tåget klockan 10 dagen därpå.

Alltså, på söndagen förvandlades underbara huvudstaden på några timmar
till lilla hålan Nässjö.

Pappsen kom och hämtade på stationen, undrade vad fasen jag hade i käften
och kramades lite.
Hem och kramas med mamma och syrran, sova lite, köra till Willys och parkera snett som vanligt,
ta ett bad och sen välkomna släkten och massa paket.
Jag har en symaskin nu! WOOH.
Dom var hos oss ett några timmar, åt god mat och marängswisch (stavas väl nåt sånt där).
Sen drog jag ner till Dennis för att umgås med honom och Hampus en sväng.
Sov där och chillade lite. Sen hem och duscha för att springa på stan och träffa Emma och Hanna.
Mys!
Hälsade på hos Sarah en kort sväng och så med.
På tisdagen var det fika med Sandra som gällde, sen grissprutan och efter det kramas med
kinesen som dök upp från Borlänge.
Onsdag betydde mammadag! Stan och kaffe på Elsies. Senare på kvällen kom Nathis hem
till mig och så kollade vi på Kung Fu Panda. Sen sov vi.
(Det är en blogg så jag berättar allt jag minns!!!!!!)
Torsdag åkte Nathis hem hyfsat tidigt och jag satt och barnvaktade min syster som var kalassjuk.
Kvällen spenderades nog med Amanda och så. Eller? Ingen koll.
Fredagen var jag på brinell och hälsade på Suffe och Emeli och såna där bra personer.
Sen hem till Emma där Zandra befann sig.
Hem och fixa kläder och smink, tillbaka till Emma för lite förkrök och
sen vart vi ut på Hotellet.
Hem och sova och vakna pigg och glad igen på lördagen. Hm.. sen.. umgicks jag i alla fall med
folk hemma hos Amanda. Det var mys!!
Söndag var packning som gällde, Linn kom och hjälpte mig med organisering och pepp.
Sa hejdå till familjen och sen körde Linnet ner mig till stationen och sa hejdå.

Tåg i 14 jääääävla timmar är inte så värt. Särskilt inte när evla av dom är UTAN ELUTTAG!?!
Jättehemskt. Allt dog för mig. Men jag träffade Qollan på Centralen i Stock i alla fall.

Nu fåre vara nog. Har jag glömt någon så antar jag att den personen känner mig
så pass väl för att veta att det inte är med någon  mening, utan bara att jag har
jävligt kort minne. Annars vet man det nu.

Jaaaaaaaaaa, det är Star Wars episode IV på G. YEAAAAAAAH.
Sen natti va.

Tänkte uppdatera om nässjö,
men det får nog bli när jag mår bättre.
Tror jag fått vinterkräksjukan eller nåt.
Helvete.
Jag ville bli frisk.
Måste sova.
Ska skriva om nässjö när jag orkar och kan

Vi har ätit lite (läs för mycket) god mat, bestående av fläskig fille, skivade potäter och SAUCE! gott.
Och så var det ju några av mina bästa tjejer. Underbart.

Snart blir det hårfärgning , dusch och städa lite. IMORN ÅKER VI TILL STOCKHOOLM.
Sjukt bra. Oohyes.

Vi ska kolla på The number 23. Spesnande.

Puss

Ledig dag idag. Amanda har blivit en sjuk.

Amanda sover halvt, jag är vaken.
Hihi.

På torsdag åker vi till Stockholm. Underbart. UNDERJÄVLABART

Amandan är häääääääääääääääääääär. Glad tjej.
Vi dricker öl, snart ska jag duscha, sen party :)

Om en vecka är jag o Stockholm, och ser Placebo om några timmar. Lyckaaaaaa.
Jag älskar stockholm.
Och min amanda

Sitter och fusklyssnar på kents nya album med. Bra , men man hör inte texterna
vilket suger. Och så är det lite för blipblop.
Men texterna är såååå Kent. Lovely

AMANDA ÄR HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR

Grattis till mig idag!
Tjejerna kommer snart och rövar bort mig.
Jag hungrar ihjäääääääääääl

Det känns bättre idag, det gör det.
trots en ganska jävlig natt.
Deppig, trött, somnade inte förrän fem efter sjukt många timmars plugg där jag inte kom någonvart ändå.
Vid sex satte brandlarmet igång. Jag tryckte huvudet under kudden.
Sen kom jag på att det kanske kunde vara bra att se om det brann eller inte.
Det gjorde det inte. Opepp.
Sen klev jag upp vid sju.
Också ganska opepp.

Men nu är det bättre. Ändå.
Fast väldigt, väldigt snurrigt förstås.

Jag ska skriva. Ändå ganska peppad på det.
Det jobbiga är att det är så svårt att förstå allt det här nya.
Vetenskapliga.
Det räcker inte att googla längre liksom.

Men nu är det jag, Kings of Leon, tio koppar starkt kaffe i bryggarn och nya datorn.
Och massor av artiklar och litteratur förstås.
Men jag fixar det här!
Jag ska fixa det här!
Redovisningen gick skit förresten.
Men nu ska jag satsa på den här hemtentan.
Och fixa den.

Oj, hon bloggar!

Jag är inte bra på det. Just nu känner jag mig inte bra på något alls.
Känner mig ganska tragisk.
Deppnätter är inte min grej. Jag borde skriva på redovisningen och hemtentan,
men jag kan inte hitta någon motivation. Ingen alls faktiskt.
Jag vill gå ut i höstnatten med min iPod och bara gå och gå och gå.
Tänka.
Orkar jag det här? Vill jag det här? Tycker jag om det här?
Jag behöver skaffa svar.
Och jag behöver veta vem jag är. JAG.
Jag brukar säga att jag alltid är jag i alla lägen.
Men hur vet jag det?
Jag är en glad person när jag är glad och omringad av människor jag tycker om, till och med älskar.
Men nu då? Är jag en glad person just nu?
Nej, just nu är jag en miserabel jävla kärring som sitter och ordbajsar i en blogg som jag vet att
ingen läser, eller vill läsa.
Jag vet att jag är bättre nu än vad jag var då. Jävla kris. JÄVLA I-LANDSPROBLEM.
Jag är så sjukt ensam trots att jag har människor runt mig.
Det kanske är det som är grejen.
Här uppe, i underbara, underbara Övik är det inte en lugn stund,
det är människor, skratt och saker som händer hela tiden.
Jag vill ha någon som ser mig.
Någon som kan berätta för mig att jag är bra som jag är. Även om jag är ett fittemo som är deppig.
Jag älskar hösten.
Jag älskar vintern.
Men varför är jag inte gladast nu?
Jag vill känna mig sådär galet glad som man bara kan göra på festival.
I dimman.
Alltid i dimman.
Jag kanske bara gillar hösten för att det är den årstiden många blir deppiga och det inte är något konstigt
med att vara deppig. Med mörkret och det.
Jag vill ha snö.
Få åka nerför backen i en fart jag vet att jag egentligen är för dålig att klara av.
Få kicken. Känna att livet flödar. Känna att jag borde inte klara det här.
Men jag gör det ändå.
Och sen Nässjö då. Jag ska tillbaka dit snart.
Ångest.
Jag hatar det där stället.
De tror att de vet vem jag är. De har ingen aning. De vet vem jag varit, eller snarare försökt vara.
Jag vill inte höra kommentarerna om hur jag förändrats. Att jag inte är jag.
För jag är mer jag här än vad jag någonsin varit där.
Jag kan vara mig. Jag kan vara allt jag vill vara. Förutom älskad av den personen som är viktigast att vara
älskad av. Mig.
Jag kan bara inte, det går inte. Inte med alla runt som tycker och tänker.
Mina vänner här tycker och tänker inte. De kan inte min bakgrund.
De accepterar. Och det känns som att de tycker om.
Jag tycker om dem så hemskt mycket. Jag mår så bra i deras närhet.
Vännerna hemma, missförstå inte. Jag tycker om och älskar er, men här är det lättare att bara finnas utan
krav och tanke.
Det är så mycket som snurrar nu. Jättemycket faktiskt.
Innan glömde jag bort mina mellannamn.
Så mycket snurrar det.
Jag gillar inte när det snurrar. Det känns som jukebox tre gånger efter varandra när man precis ätit.
Det känns inte bra. Men jag saknar den dagen. Det var en fin dag med fina vänner.
Du kanske märker att det snurrar?
Jag tänker fortfarande för mycket på någon. Som jag inte riktigt vill tänka på.
Men som är svår att släppa.
Skickar dumma sms om nätterna och förstör bara mitt miserabla liv ännu mer.
Jag vill känna att jag lever.
Bra ord.
Jag känner mig smutsig.
En ny sorts självdestruktivitet.
Jag är glad över att min finaste, finaste Amanda snart kommer.
Och så började jag nästan gråta när jag tänkte på att jag ska åka till Stockholm, mitt hem.
Mitt enda riktigt riktiga hem. Jag ska få se Placebo igen! Träffa Nintendo.
Sånt håller mig uppe nu.
Imorgon kommer jag inte känna det här.
Imorgon kommer jag vara glad, umgås med mina vänner och skratta.
Kanske åt helgen.
Jag kommer skämmas, men jag kommer vara glad.
Jag tycker så mycket om dem.
Så fyller jag ju år på tisdag, meningslösa 19.
Är inte särskilt peppad. Kommer vara som vanligt.
Tråkigt. Jag tycker inte så mycket om att fylla år. Eller julen.
Jag tycker om halloween. Jag sov med mina Harry Potter-glasögon för att inte släppa känslan förrän idag.
Emma sov här med, vi hade kul. Skratt. Jag vill skratta nu!
Eller kanske gråta så man får det ur sig nån gång.
Och nu börjar jag verkligen känna mig patetisk. Men det känns bra att skriva.
Jag tycker om att skriva.
Jag hatar mina meningar bara. De vill aldrig låta så bra som de kan göra om någon annan skriver dem.
Jag har nog fått nog nu. Måste fixa det jag måste. Borde egentligen vänta till fyratiden när tröttheten
verkligen smyger sig på och man skriver för sin överlevnad.
Och frågorna snurrar än.
Jag skulle aldrig klara av att åka tillbaka till Nässjö på heltid igen.
Jag vill inte ens kalla det för hemma. Vill inte säga att jag ska åka hem.
Mitt hem är inte där.
Jag har mina föräldrar, mina vänner, mitt gamla liv och mitt gamla hus där.
Men inte mitt hem.
Mitt hem är Stockholm. Det visste jag första gången jag var där.
Det känns som att problemen löser sig där.
Upplöser sig nästan.
Träffa Carlings-gänget. Åh, vad jag längtar.

Nu ska jag ta mig genom natten. Skriva klart.
Fixa det här. Jag är glad att det finns någon som tror på mig.
Jag har lite svårt att göra det själv.
Hur ska jag kunna hjälpa en människa när jag inte ens kan hjälpa mig själv?