Oj, hon bloggar!

Jag är inte bra på det. Just nu känner jag mig inte bra på något alls.
Känner mig ganska tragisk.
Deppnätter är inte min grej. Jag borde skriva på redovisningen och hemtentan,
men jag kan inte hitta någon motivation. Ingen alls faktiskt.
Jag vill gå ut i höstnatten med min iPod och bara gå och gå och gå.
Tänka.
Orkar jag det här? Vill jag det här? Tycker jag om det här?
Jag behöver skaffa svar.
Och jag behöver veta vem jag är. JAG.
Jag brukar säga att jag alltid är jag i alla lägen.
Men hur vet jag det?
Jag är en glad person när jag är glad och omringad av människor jag tycker om, till och med älskar.
Men nu då? Är jag en glad person just nu?
Nej, just nu är jag en miserabel jävla kärring som sitter och ordbajsar i en blogg som jag vet att
ingen läser, eller vill läsa.
Jag vet att jag är bättre nu än vad jag var då. Jävla kris. JÄVLA I-LANDSPROBLEM.
Jag är så sjukt ensam trots att jag har människor runt mig.
Det kanske är det som är grejen.
Här uppe, i underbara, underbara Övik är det inte en lugn stund,
det är människor, skratt och saker som händer hela tiden.
Jag vill ha någon som ser mig.
Någon som kan berätta för mig att jag är bra som jag är. Även om jag är ett fittemo som är deppig.
Jag älskar hösten.
Jag älskar vintern.
Men varför är jag inte gladast nu?
Jag vill känna mig sådär galet glad som man bara kan göra på festival.
I dimman.
Alltid i dimman.
Jag kanske bara gillar hösten för att det är den årstiden många blir deppiga och det inte är något konstigt
med att vara deppig. Med mörkret och det.
Jag vill ha snö.
Få åka nerför backen i en fart jag vet att jag egentligen är för dålig att klara av.
Få kicken. Känna att livet flödar. Känna att jag borde inte klara det här.
Men jag gör det ändå.
Och sen Nässjö då. Jag ska tillbaka dit snart.
Ångest.
Jag hatar det där stället.
De tror att de vet vem jag är. De har ingen aning. De vet vem jag varit, eller snarare försökt vara.
Jag vill inte höra kommentarerna om hur jag förändrats. Att jag inte är jag.
För jag är mer jag här än vad jag någonsin varit där.
Jag kan vara mig. Jag kan vara allt jag vill vara. Förutom älskad av den personen som är viktigast att vara
älskad av. Mig.
Jag kan bara inte, det går inte. Inte med alla runt som tycker och tänker.
Mina vänner här tycker och tänker inte. De kan inte min bakgrund.
De accepterar. Och det känns som att de tycker om.
Jag tycker om dem så hemskt mycket. Jag mår så bra i deras närhet.
Vännerna hemma, missförstå inte. Jag tycker om och älskar er, men här är det lättare att bara finnas utan
krav och tanke.
Det är så mycket som snurrar nu. Jättemycket faktiskt.
Innan glömde jag bort mina mellannamn.
Så mycket snurrar det.
Jag gillar inte när det snurrar. Det känns som jukebox tre gånger efter varandra när man precis ätit.
Det känns inte bra. Men jag saknar den dagen. Det var en fin dag med fina vänner.
Du kanske märker att det snurrar?
Jag tänker fortfarande för mycket på någon. Som jag inte riktigt vill tänka på.
Men som är svår att släppa.
Skickar dumma sms om nätterna och förstör bara mitt miserabla liv ännu mer.
Jag vill känna att jag lever.
Bra ord.
Jag känner mig smutsig.
En ny sorts självdestruktivitet.
Jag är glad över att min finaste, finaste Amanda snart kommer.
Och så började jag nästan gråta när jag tänkte på att jag ska åka till Stockholm, mitt hem.
Mitt enda riktigt riktiga hem. Jag ska få se Placebo igen! Träffa Nintendo.
Sånt håller mig uppe nu.
Imorgon kommer jag inte känna det här.
Imorgon kommer jag vara glad, umgås med mina vänner och skratta.
Kanske åt helgen.
Jag kommer skämmas, men jag kommer vara glad.
Jag tycker så mycket om dem.
Så fyller jag ju år på tisdag, meningslösa 19.
Är inte särskilt peppad. Kommer vara som vanligt.
Tråkigt. Jag tycker inte så mycket om att fylla år. Eller julen.
Jag tycker om halloween. Jag sov med mina Harry Potter-glasögon för att inte släppa känslan förrän idag.
Emma sov här med, vi hade kul. Skratt. Jag vill skratta nu!
Eller kanske gråta så man får det ur sig nån gång.
Och nu börjar jag verkligen känna mig patetisk. Men det känns bra att skriva.
Jag tycker om att skriva.
Jag hatar mina meningar bara. De vill aldrig låta så bra som de kan göra om någon annan skriver dem.
Jag har nog fått nog nu. Måste fixa det jag måste. Borde egentligen vänta till fyratiden när tröttheten
verkligen smyger sig på och man skriver för sin överlevnad.
Och frågorna snurrar än.
Jag skulle aldrig klara av att åka tillbaka till Nässjö på heltid igen.
Jag vill inte ens kalla det för hemma. Vill inte säga att jag ska åka hem.
Mitt hem är inte där.
Jag har mina föräldrar, mina vänner, mitt gamla liv och mitt gamla hus där.
Men inte mitt hem.
Mitt hem är Stockholm. Det visste jag första gången jag var där.
Det känns som att problemen löser sig där.
Upplöser sig nästan.
Träffa Carlings-gänget. Åh, vad jag längtar.

Nu ska jag ta mig genom natten. Skriva klart.
Fixa det här. Jag är glad att det finns någon som tror på mig.
Jag har lite svårt att göra det själv.
Hur ska jag kunna hjälpa en människa när jag inte ens kan hjälpa mig själv?