Åh, trött är jag!

Skulle dricka vatten, men fick knappt i mig något eftersom allt åkte ur näsan igen. Det är nog något fel på mina kanaler.

Jag vet att jag inte borde känna mig så överdrivet asjävla duktig, men det gör jag!

Jag känner mig lite melodramatisk (överdrivet patetisk och känslosam), men det blir lite så!

"UNICEF bidrar nu till att bryta tystnaden i frågan genom att belysa barnens sexualitet och identiteter, inklusive hbt (homo-bi-transexuell)-frågor. Brasilien har också sedan flera år försökt att få igenom en resolution i FN:s MR(mänskliga rättigheter)-kommision mot diskriminering av hbt-personer, trots starkt motstånd från flera håll."

Just nu kurerar jag min bakfylla med chips, glass och vattenmelon. Känner mig så jävla på topp!

Allting kommer nog lösa sig på allra bästa sätt. Men just nu känns allt bara lite tyngre, tråkigare och gråare.

Jag tänkte skriva av mig lite. Men jag har ingen aning alls vad jag ska skriva om. Egentligen är jag inte ett skit deppig, vilket jag inte heller var igår. Det är bara något med att minnen ibland kan komma fram så skrämmande fort. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Vad vill jag? Vad vill du?

Ni vet väl hur det kan kännas?

Sitter nyduschad och spritt naken och dricker chill out. det är chill.

Jag har bara en stresskänsla i hela kroppen. Jag hatar juridik. Jag får panik vid tanken att snart skriva en ny juridiktenta. Och kugga. Och omtenta. Och kugga. Och omtenta. Och kugga. Och omtenta igen. Nej, jag vill dra täcket över huvudet. Lite mer konsert så kanske allt blir bra.

Vad innebär då festivalknas i huvudet?

Ligger ensam i sängen och gör mest ingenting. Trots att det är lördag och allt så känns det ändå rätt skönt. Bara vara. Men jag hade gärna haft lite sällskap till filmen.

Att tågblogga är faktiskt bra. Jag blir alltid lite extra filosofisk på resande fot med min fantastiska musiksmak i öronen. Tåget lämnade underbara Stockholm för en timma och fyrtio minuter sedan, och jag må förtälja att min resa har varit fullkomligt förträfflig. Jag har fått träffa saknade vänner, se my chemical romance för tredje gången, hängt i en lägenhet på skanstull och varit i huvudstaden när Stockholms stolthet slog Luleå hf och gick vidare till en sjunde kvartsfinalmatch. Det kunde omöjligen bli en bättre resa. Något vi bestämde redan innan konserten var att vi skulle stå ganska långt bak allihopa, kunna få luft, se bra och höra bra. Jag trodde inte för allt i världen att konserten skulle ta mig så långt tillbaka i tiden, göra mig så ung och så gammal på samma gång. Det är verkligen en hel vetenskap bakom hur musik påverkar de första av oss människor. Jag fick till och med tillbaka min kändis-crush på Frank Iero, något jag inte trodde skulle hända. Än mindre hade jag gissat att tårarna skulle rinna. Jag blev näst intill chockad över min egen reaktion. Men det är klart, många gamla minnen av tiden som bar både den bästa och den sämsta i mitt liv. Hur kunde jag glömma så mycket? Vart tog JAG vägen? Någonstans under vägen mot vuxenvärlden trodde jag nog att mycket gammalt var tvunget att flyttas bort från fokuset, men när jag stöd där insåg jag att det inte är sant. Jag är en vuxen person med ett sinne som skulle kunna placeras hos delvis en åttaåring, en tolvåring, en femtonåring och en relativt självständig 21 år gammal kvinna. Om kvinna nu ligger närmst min definition. Men jag antar att jag år en kvinna i omvärldens ögon. Hos mig är jag alltid bara jag. Knäpp, konstig, introvert, social och många olika saker. Saker som förändras. Men att det fortfarande är jag tvekar jag inte på. Inte efter igår. Famous last word är viktig för mig, stark. Den berättar mycket om hur jag känt. Vissa gånger. När den spelades under konserten funderade jag över innebörden. I am not afraid to keep on living. Nej, jag är inte rädd var min första tanke. Sedan insåg jag att jag är förbannat jäkla skiträdd för att leva mitt liv ensam. Har jag någon, kommer jag någonsin ha någon? Efter en stund kände jag tryggheten. Jag har alltid någon, för så fort jag är rädd och ensam kommer my chemical romance finnas i mina öron för att tvinga bort det jobbiga och låta mig känna den trygga känslan av kärlek. För det är vad det är. "Don't ever stop running" - tack G

Inser nu att mitt experiment inte är särskilt lyckat just den här tiden i mitt liv. Jag är irriterad, arg, sur, meningslös och sugen. Plus att jag har PMS. Plus att Djurgårn spelar idag och det är JÄVLIGT spännande. Plus att jag har ännu en inte-så-värd-utbildning.
Ingen bra idé alls.

Jag är verkligen inget stort fan av söndagar. Ibland kan söndagen vara veckans bästa dag, men oftast känns det bara som att det är depp och tidsslöseri. Särskilt när man måste möta söndagen ensam.
Nu ska jag kika på Prince of Persia i min ensamhet. Jag vill se nåt sci-fi:igt, så jag hoppas den är bra.

Hej igen!
När jag ändå var inloggad tänkte jag att jag kunde posta något, men jag har faktiskt inte så mycket att säga.
Jag har i alla fall fått tillbaka lite av min motivation nu, så det är bara dags att ta tag i allt som föll när motivationen inte fanns där. Ganska mycket, vilket är ganska jobbigt! Men ändå, det är på tiden.

Idag har jag jourat nästan hela dagen, fixat med diverse grejer som måste styras och haft en trevlig dag med Emma och Anna. Dessutom har jag hunnit med mitt VFU-samtal, det kändes skitbra! Verkigen. Så om det inte blir Kanada verkar det bli söderut, närmre bestämt Gotland. Så hur jag än gör kommer jag att säga upp lägenheten! Skönt att veta det i alla fall. Sen har jag också varit till vårdcentralen för att kolla upp mina axlar; två minuter och 150 spänn senare får jag reda på att jag är spänd. NO SHIT?! Så nu måste jag boka ett nytt besök och lägga 150 kronor till. KUL LIKSOM. Men det får bli nästa månad, för jag har inte så många pengar kvar och jag ska hinna med lite innan. Känns tråkigt att förmodligen inte kunna följa med grabbarna och åka bräda i helgen... Men skridskor kommer det bli i alla fall!


Nu ska jag gosa ner mig i sängen och kolla på OC.

För Veronicas skull blir texten numera vit här.

Nu var det fruktansvärt längesedan jag uppdaterade här. Igen! Men skärpning lovar jag inget om, för det kommer nog inte riktigt att hända. Och jag kommer inte ha mycket vettigt att säga nu heller.

Det har hänt mycket här i Övik. Bra, dåligt, allt. Typ så, så jag har befunnit mig i diverse situationer och umgåtts mycket. Tränat en del. Blir nog upptrappning på benpressen i veckan, dels för att nå mitt mål och dels för att jag inte hade någon träningsvärk efter senaste gången. Känns gött!
Hm. Ja, jag har faktiskt inte mycket att säga... Idag var en bra  dag. Mycket skratt och härliga vänner. Plus en bra föreläsare, det är inte dåligt på en dag!!
Dagens minus var dock att Djurgården förlorade första slutspelsmatchen plus samma minus som förra året; Jag kan inte odla slutspelsskägg. Borde börja käka hormoner så jag kan.