Att tågblogga är faktiskt bra. Jag blir alltid lite extra filosofisk på resande fot med min fantastiska musiksmak i öronen. Tåget lämnade underbara Stockholm för en timma och fyrtio minuter sedan, och jag må förtälja att min resa har varit fullkomligt förträfflig. Jag har fått träffa saknade vänner, se my chemical romance för tredje gången, hängt i en lägenhet på skanstull och varit i huvudstaden när Stockholms stolthet slog Luleå hf och gick vidare till en sjunde kvartsfinalmatch. Det kunde omöjligen bli en bättre resa. Något vi bestämde redan innan konserten var att vi skulle stå ganska långt bak allihopa, kunna få luft, se bra och höra bra. Jag trodde inte för allt i världen att konserten skulle ta mig så långt tillbaka i tiden, göra mig så ung och så gammal på samma gång. Det är verkligen en hel vetenskap bakom hur musik påverkar de första av oss människor. Jag fick till och med tillbaka min kändis-crush på Frank Iero, något jag inte trodde skulle hända. Än mindre hade jag gissat att tårarna skulle rinna. Jag blev näst intill chockad över min egen reaktion. Men det är klart, många gamla minnen av tiden som bar både den bästa och den sämsta i mitt liv. Hur kunde jag glömma så mycket? Vart tog JAG vägen? Någonstans under vägen mot vuxenvärlden trodde jag nog att mycket gammalt var tvunget att flyttas bort från fokuset, men när jag stöd där insåg jag att det inte är sant. Jag är en vuxen person med ett sinne som skulle kunna placeras hos delvis en åttaåring, en tolvåring, en femtonåring och en relativt självständig 21 år gammal kvinna. Om kvinna nu ligger närmst min definition. Men jag antar att jag år en kvinna i omvärldens ögon. Hos mig är jag alltid bara jag. Knäpp, konstig, introvert, social och många olika saker. Saker som förändras. Men att det fortfarande är jag tvekar jag inte på. Inte efter igår. Famous last word är viktig för mig, stark. Den berättar mycket om hur jag känt. Vissa gånger. När den spelades under konserten funderade jag över innebörden. I am not afraid to keep on living. Nej, jag är inte rädd var min första tanke. Sedan insåg jag att jag är förbannat jäkla skiträdd för att leva mitt liv ensam. Har jag någon, kommer jag någonsin ha någon? Efter en stund kände jag tryggheten. Jag har alltid någon, för så fort jag är rädd och ensam kommer my chemical romance finnas i mina öron för att tvinga bort det jobbiga och låta mig känna den trygga känslan av kärlek. För det är vad det är. "Don't ever stop running" - tack G