Nu och då
Tanken med just nu och den här kvällen var inte att jag skulle hamna här. Tanken var att jag skulle plugga, men det finns det tid för i natt. Jag var helt enkelt bara tvungen att skriva av mig.
Just i stunden när jag läst igenom alla anteckningar från diverse praktikantmöten väcktes tankar och minnen. Saker vi pratat om som gör mig påmind om hur det var då. Tiden då jag inte kunde uppskatta varken mitt eget liv, människorna i det eller mig själv. Det var en tung tid.
Jag tänker en del på det i arbetet med mina ungdomar också. De vandrar i en stor jävla öken, precis som jag vandrade i mitt stora jävla mörker. Det är ingenting jag önskar någon. Den värsta känslan i det där jävla mörkret är ju att det är så tryggt. Det är så fruktansvärt lätt att få trygghet i en negativ känsla. Jag ville ju inte bli glad. Jag mådde bra i att må dåligt. Jag var livrädd att må bra, vara glad, känna kärlek, göra något bra. I mörkret finns inte så mycket. Misslyckanden hann jag knappt med, för jag var så upptagen av må dåligt. Så att vara livrädd för att må bra handlade väl inte om att just må bra, utan snarare om rädslan att känna glädje och sedan möta misslyckanden som ledde mig ner i min avgrund igen.
Jag upplevde inte att det var som jobbigast att må dåligt. Resan till att må dåligt och resan från att må dåligt, det är det som är det verkligt skrämmande. Förändring har en tendens att vara det ibland.
"Eftersom varje människa uppfattar världen på sitt sätt är vi beroende av att ta del av andras perspektiv."
hej
Jag har väldigt mycket att skriva om men väldigt lite tid att göra det. Förhoppningsvis kan jag ta mig mer tid snart så ni får veta allt jag upplever! Jag har det i alla fall väldigt bra på det stora hela. Puss
