Traumatiserad som barn?

Jag ska ut och flyga imorgon. Till London. Vilket jag ser fram emot HUR MYCKET SOM HELST.
Eller ja, jag ser ju fram emot London, not so much flygturen dit.
 
Jag har funderat i typ en vecka på det här med att flyga. Försökt förbereda mig mental för vad som komma skall; lyssnat på luftens hjältar, tagit på mig flygtofflorna i smyg och verkligen funderat varför jag HATAR att flyga. Det jag kommer fram till är att det ju faktiskt kanske inte är så farligt, det är ju bara att sätta sig, fasten seatbelt och dra iväg.
 
"Det låter ju positivt" tänker man då.
 
Nah, tyvärr har det ju varit den känslan VARJE gång INNAN jag kommer till flygplatsen och till flygplanet. Väl på plats springer all mental förberedelse iväg och gömmer sig i ett hörn och jag springer runt som ett gråtande psykfall.
(Okej, inte RIKTIGT så illa, men hade jag inte haft den självkontrollen jag ändå har, så jo, det tror jag nog.) Det kommer nog gå bra.
 
Ska tänka på Harry Potter. Och inte så mycket på att Zeus kommer att blixtra ner oss från himlen.

Hej Malin!

Har försökt komma på kloka och roliga saker att skriva, men jag kommer inte på något vettigt. Och då händer det oftast att kvalitén blir lidande! Men jag ska bli bättre och så!

RSS 2.0