Demokratins frustration
Det är ungefär en halvtimme kvar tills den första "riktiga" prognosen presenteras på SVT. Vallokalsundersökningen visade på resultat som jag inte riktigt var beredd på.
Det är supervalår och den politiska debatten har tagit stor plats i både media och social media. Med mitt internet-användande nås och når jag oerhört många artiklar och poster som rör debatten. Jag blir besviken när jag ser folk skriva om att de vill sluta höra tjatet om politiken.
Ursäkta?
Att sluta höra tjatet om politiken är att sluta ta debatten. Att avskärma sig och sluta bry mig. Att inte stå upp för det jag tror, tycker och känner. Det här är viktigt. Det här är inte bara din Facebook-vägg. Det här handlar om Sverige de kommande fyra åren.
Jag minns förra valet. Jag gjorde samma val då som jag gjorde i veckan när jag gick till medborgarkontoret i Tumba, Botkyrka, för att rösta. Jag hade gjort två terminer på Socionomprogrammet i Örnsköldsvik, hade precis påbörjat min tredje. Kom från ett sommarjobb där välfärd och miljö stod långt ner på listan och sänkta skatter den största prioriteten. Jag stod ändå vad jag tyckte för. Vi minns ju alla hur det gick. Någon dag efter valet hade vi seminarium i skolan och diskuterade resultaten. Jag minns att jag var så arg och frustrerad att tårarna brände bakom ögonlocken. Jag ville skrika, gråta och slå. På något.
Sverigedemokraterna tog stegen in i riksdagen. Det var den största delen av frustrationen och ilskan som bubblade. Den andra delen var att Moderaterna fortfarande skulle sitta i regeringen och att herr Reinfeldt fortsatt skulle vara vår statsminister. Min mamma blev utförsäkrad det året.
Varför? För att hon slitit som ett djur hela arbetslivet och haft samma duktighetskomplex som jag själv också lider av. Hon gick inte ens in i väggen. Hon sprang. Fort som satan.
Ni vet att ju fortare det går, desto ondare gör det? Regeringen ansåg inte att vi behövde de pengar som sjukförsäkringen gav. De tyckte att den halvan av inkomsten klarade sig på 50%. Med fyra ungar, hus och man. Hon hade inte mer än vad jag hade som student. Det gjorde och gör mig fortfarande förbannad. Regeringen såg inte heller process, utveckling och förändring i våra liv. Där jag och resten av familjen såg mamma kämpa för att orka jobba mer, men föll tillbaka för hon kunde inte. Det gick inte. Vi såg henne kämpa.
Det är bara tio minuter kvar till prognosen.
Det ser ut som att det kommer att bli ett regeringsskifte. Jag är glad över det. Jag tror att Stefan Löfven kommer att göra ett bra jobb som statsminister. Jag upplever att han är varm. Inkluderande. En välfärdsmänniska.
Jag brinner för välfärden. Jag brinner för människors lika värde och för de mänskliga rättigheterna. Jag brinner för att alla ska få älska den de vill. Jag brinner för att få skolan att fungera. Jag brinner för fler sjuksköterskor och bättre löner till dessa. Jag brinner för att socialtjänstens budget inte alltid ska gränsa till katastrof.
Så här är det nog med de flesta som arbetar med människor, det är åtminstone vad jag tror. Jag tror på människor. Vi måste låta välfärden ta större plats. Jag vill att världen och Sverige ska vara en plats där alla kan växa upp i trygghet. Min högsta önskan är att våra jobb inte ska behöva finnas. Att vi kommer vara överflödiga. Jag önskar att alla de ungdomar jag träffar i mitt yrke ska få leva drogfria och värdiga liv.
Det kommer de inte. Många av dem kommer faktiskt inte att överleva alls. Ungdomar med goda hjärtan som växt upp under katastrofala förhållanden och blivit fast i sin enda förankring till en tillfällig sinnesro. Några har haft turen att få möjligheten att ta chansen. Många är fortfarande ute i kylan, på gatan, i kvartarna. För att socialtjänsten inte har råd med fler placeringar innan årsskiftet. Knappt öppenvårdsinsatser.
Så jag hoppas att de rödgröna vinner valet idag. Jag hoppas att de tar hand om välfärden under de kommande fyra åren. Det kan jag glädjas åt.
Men det finns trots allt ett mörker som växer i mig. Att mer än var tionde röstberättigad person, enligt SVTs VALU, väljer att rösta på främlingsfientlighet. Att alla inte alls är lika mycket värda. Att vi inte alls får älska vem vi vill. Vet ni vad det mest gör mig?
Det gör mig väldigt rädd.
Tre minuter kvar.
Det är dags.
Det är supervalår och den politiska debatten har tagit stor plats i både media och social media. Med mitt internet-användande nås och når jag oerhört många artiklar och poster som rör debatten. Jag blir besviken när jag ser folk skriva om att de vill sluta höra tjatet om politiken.
Ursäkta?
Att sluta höra tjatet om politiken är att sluta ta debatten. Att avskärma sig och sluta bry mig. Att inte stå upp för det jag tror, tycker och känner. Det här är viktigt. Det här är inte bara din Facebook-vägg. Det här handlar om Sverige de kommande fyra åren.
Jag minns förra valet. Jag gjorde samma val då som jag gjorde i veckan när jag gick till medborgarkontoret i Tumba, Botkyrka, för att rösta. Jag hade gjort två terminer på Socionomprogrammet i Örnsköldsvik, hade precis påbörjat min tredje. Kom från ett sommarjobb där välfärd och miljö stod långt ner på listan och sänkta skatter den största prioriteten. Jag stod ändå vad jag tyckte för. Vi minns ju alla hur det gick. Någon dag efter valet hade vi seminarium i skolan och diskuterade resultaten. Jag minns att jag var så arg och frustrerad att tårarna brände bakom ögonlocken. Jag ville skrika, gråta och slå. På något.
Sverigedemokraterna tog stegen in i riksdagen. Det var den största delen av frustrationen och ilskan som bubblade. Den andra delen var att Moderaterna fortfarande skulle sitta i regeringen och att herr Reinfeldt fortsatt skulle vara vår statsminister. Min mamma blev utförsäkrad det året.
Varför? För att hon slitit som ett djur hela arbetslivet och haft samma duktighetskomplex som jag själv också lider av. Hon gick inte ens in i väggen. Hon sprang. Fort som satan.
Ni vet att ju fortare det går, desto ondare gör det? Regeringen ansåg inte att vi behövde de pengar som sjukförsäkringen gav. De tyckte att den halvan av inkomsten klarade sig på 50%. Med fyra ungar, hus och man. Hon hade inte mer än vad jag hade som student. Det gjorde och gör mig fortfarande förbannad. Regeringen såg inte heller process, utveckling och förändring i våra liv. Där jag och resten av familjen såg mamma kämpa för att orka jobba mer, men föll tillbaka för hon kunde inte. Det gick inte. Vi såg henne kämpa.
Det är bara tio minuter kvar till prognosen.
Det ser ut som att det kommer att bli ett regeringsskifte. Jag är glad över det. Jag tror att Stefan Löfven kommer att göra ett bra jobb som statsminister. Jag upplever att han är varm. Inkluderande. En välfärdsmänniska.
Jag brinner för välfärden. Jag brinner för människors lika värde och för de mänskliga rättigheterna. Jag brinner för att alla ska få älska den de vill. Jag brinner för att få skolan att fungera. Jag brinner för fler sjuksköterskor och bättre löner till dessa. Jag brinner för att socialtjänstens budget inte alltid ska gränsa till katastrof.
Så här är det nog med de flesta som arbetar med människor, det är åtminstone vad jag tror. Jag tror på människor. Vi måste låta välfärden ta större plats. Jag vill att världen och Sverige ska vara en plats där alla kan växa upp i trygghet. Min högsta önskan är att våra jobb inte ska behöva finnas. Att vi kommer vara överflödiga. Jag önskar att alla de ungdomar jag träffar i mitt yrke ska få leva drogfria och värdiga liv.
Det kommer de inte. Många av dem kommer faktiskt inte att överleva alls. Ungdomar med goda hjärtan som växt upp under katastrofala förhållanden och blivit fast i sin enda förankring till en tillfällig sinnesro. Några har haft turen att få möjligheten att ta chansen. Många är fortfarande ute i kylan, på gatan, i kvartarna. För att socialtjänsten inte har råd med fler placeringar innan årsskiftet. Knappt öppenvårdsinsatser.
Så jag hoppas att de rödgröna vinner valet idag. Jag hoppas att de tar hand om välfärden under de kommande fyra åren. Det kan jag glädjas åt.
Men det finns trots allt ett mörker som växer i mig. Att mer än var tionde röstberättigad person, enligt SVTs VALU, väljer att rösta på främlingsfientlighet. Att alla inte alls är lika mycket värda. Att vi inte alls får älska vem vi vill. Vet ni vad det mest gör mig?
Det gör mig väldigt rädd.
Tre minuter kvar.
Det är dags.
