Satt och stirrade på Facebook-feeden ganska länge utan att komma på vad jag skulle skriva. Så jag skrev inget.
För en dryg timme sen traskade jag runt inne i huset. Tittade på whiteboard-tavlan med mina allergier, fotoalbumet jag gjorde som sommarvikarie. Vad lämnar jag efter mig? Vilka avtryck kommer min tid här ha gjort?
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag känner för det här. Det är skönt att jag kommit fram till att jag behöver komma framåt. Utvecklas. Men ändå känner jag mig lite ledsen. Det känns som att flytta hemifrån igen. Lämna mamma, pappa och syskon och flyga ur boet, rakt ut mot nya erfarenheter. Mina kollegor har blivit min familj här. Dessutom är det ju min första arbetsplats och jag har aldrig slutat på ett riktigt jobb innan. Som vikarie eller praktikant blir man nog aldrig en riktig del av allt det där som är extra. Eller så är det helt enkelt att vi bor ihop, träffas ganska många timmar på ett dygn och delar det mesta. Det är lite speciellt. Och helt fantastiskt. Och jättejobbigt.

Vänge, tack för tiden här. Tack för allt jag fått vara med om och för allt jag lärt mig. Tack för att jag lärt känna så många härliga människor, både vuxna och ungdomar. Tack för allt.
Imorgon går båten.