Det blir så himla tokigt ibland. När vi vägrar se varandra för vad vi är. Människor.

Satt och scrollade på Facebook och stötte på ännu en av dessa diskussioner där man diskuterar muslimer, som om de vore någon egen ras och inte anhängare av religionen Islam. Där alla muslimer är samma muslim. Kvinnohatare, våldtäktsman och terrorist. Där människan tappar sin egen identitet och bara förvandlas till monster. Livsfarliga för den stolta, vackra, ariska rasen. Som aldrig gör något fel. Som inte våldtar, misshandlar eller beblandar sig med kriminalitet. Eller hur var det nu?

Jag är inte den som är intresserad av att visa på statistik eller använda mig av några studier, för det här handlar om så fruktansvärt mjuka värden. Det handlar för sjutton om att vara människa. I mitt inlägg till debatten använde jag mig av ett så mjukt värde som min egenupplevda oro. Tackade för mig med signaturen pk-feminist.

Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har förstått att det är vad jag är i den här typen av debatt. Identitetslös. En i mängden. Snedvriden och hjärntvättad.

Jag har ingen lust att provocera eller att sitta och kasta ord fram och tillbaka över ett inlägg på Facebook där vi ändå inte kommer någon vart. Jag har ingen lust att bemöta människor som sätter en klisterlapp i pannan på mig, med ord jag inte kan identifiera mig med. Men jag känner ibland att jag inte har något val. Jag kan inte sitta tyst. Jag kan faktiskt inte sitta tyst när människor dömer ut andra människor som monster enbart för att de är födda in i religionen där man tillber Allah.

Jag kan inte så himla mycket om religion, men jag kan inte tänka mig att det ska spela så stor roll heller. Vi tillber eller tillber inte olika gudar. Vi äter eller äter inte olika saker. Vi är extremister eller så är vi inte det. Eller har jag missuppfattat något?

Min hemort ligger ganska nära Sveriges Jerusalem (Jönköping för den som inte har koll), så jag har ju växt upp med en del kristna i min närhet. Minns när mamma blev bestört när jag hade satt poppande champangeflaskor runt ett kort till vår lärare som tydligen var väldigt religiös. Vad jag minns så reagerade inte läraren på skumpan. Jag kan tänka mig att hon tyckte precis som mitt nioåriga jag; att de där flaskorna blev en hemskt festlig ram.

Men är det då det som är att vara kristen? Jag vet inte riktigt vad vi kristna inte äter, men jag vet ju att vi inte dricker alkohol. Vi har inte heller samlag innan äktenskapet, vi är inte otrogna, vi mördar inte, vi stjäl inte, vi är inte giriga och framför allt tror vi alla på Gud.
Eller?

Jag identifierar mig någonstans som kristen. Inte för att jag är ett dugg troende. Jag tror varken på Gud eller på det lilla jag läst i bibeln. Men jag är döpt i kyrkan och jag är konfirmerad. Jag tänker förmodligen någon gång gifta mig i kyrkan, mina barn kommer eventuellt döpas där och jag är rätt säker på man även kommer fira och sörja min död där.

Det behöver ju faktiskt inte vara någon skillnad bara för att man använder ett annat namn när man ber, eller om man ber (är det okej att gissa på att det är samma person man tillber fast med olika namn? Sjukt o-pk att inte ha koll på det). Jag har träffat muslimer som äter griskött. Som dricker. Som kanske ber, men som inte vänder sig mot Mecka och gör det flera gånger om dagen.

Vi är alla så himla olika.

Jag har träffat och bott med en muslim som går igenom reningsritualer, som med exakt precision hittat riktningen mot Mecka och som använder både bönematta och radband. Han var en oerhört snäll, tystlåten och tacksam ung kille som alltid arbetade hårt och som alltid gjorde vad han kunde för att andra skulle trivas.
Jag har mött muslimer som varit hans totala motsats, på alla punkter. Jag har mött muslimer som hittat någon egen medelväg.
Jag har mött muslimer som har våld och vapen som en vardag. Jag har mött kristna där samma komplexitet råder.

Det är det här som blir så tokigt.
När vi vill bestämma att alla är likadana. När vi sätter människor i fack utan att veta fakta. När vi av rädsla och oro väljer den lättaste vägen. Den farligaste vägen.

Vi pratar om religion som om det vore en handbok för alla som inte tror som vi. Vi pratar om kultur som om de vore någonting som är statiskt. Vi måste reda ut begreppen. Komma längre bort från alla ord och förutfattade meningar.
Religion är tron på något som är större än mig. Kultur är något som skapas i en grupp. Är alla svenskar lagom för att vi bor i landet som alltid trott att lagom är bäst?

Jag tror inte att det handlar om varken kultur, religion, hudfärg, nationalitet, språk eller fysiska attribut. Jag tror att en människa skapas genom arv och miljö. Att äpplet inte faller så långt från det där trädet ändå. Att vi skapar våra barn. Att de kommer att dela med sig av kärlek om det är det vi ger dem eller hat om de är det vi gett.


Det var Holocaust Remembrance Day för några dagar sedan. Vi ska minnas. Vi ska göra om och göra rätt. Vi ska inte göra samma misstag igen. Så varför känns det som att Hitler och hans vapendragare applåderar från gravkammaren? Varför känns det som om klimatet på Internet hade varit detsamma om Internet hade funnits runt 1938? Kanske till och med 1939? Varför känns det som att vi är så nära att det bränns när vi ska minnas hur det brann?


Det finns så mycket i mig just nu som jag bara vill stå upp och skrika om. Det finns så mycket i världen som inte stämmer överens med mina värderingar och gör att det känns som att jag går sönder. Men ska jag skriva om allt får jag sitta här hela natten och skriva.

Jag tänker istället göra mitt bästa för att fokusera på det som är fantastiskt; på Womens March, på alla som står upp för lika värden och på allt som växer genom is och asfalt i en värld som är hård och kall.