När det bubblar över
Det blir så himla tokigt ibland. När vi vägrar se varandra för vad vi är. Människor.
Satt och scrollade på Facebook och stötte på ännu en av dessa diskussioner där man diskuterar muslimer, som om de vore någon egen ras och inte anhängare av religionen Islam. Där alla muslimer är samma muslim. Kvinnohatare, våldtäktsman och terrorist. Där människan tappar sin egen identitet och bara förvandlas till monster. Livsfarliga för den stolta, vackra, ariska rasen. Som aldrig gör något fel. Som inte våldtar, misshandlar eller beblandar sig med kriminalitet. Eller hur var det nu?
Jag är inte den som är intresserad av att visa på statistik eller använda mig av några studier, för det här handlar om så fruktansvärt mjuka värden. Det handlar för sjutton om att vara människa. I mitt inlägg till debatten använde jag mig av ett så mjukt värde som min egenupplevda oro. Tackade för mig med signaturen pk-feminist.
Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har förstått att det är vad jag är i den här typen av debatt. Identitetslös. En i mängden. Snedvriden och hjärntvättad.
Jag har ingen lust att provocera eller att sitta och kasta ord fram och tillbaka över ett inlägg på Facebook där vi ändå inte kommer någon vart. Jag har ingen lust att bemöta människor som sätter en klisterlapp i pannan på mig, med ord jag inte kan identifiera mig med. Men jag känner ibland att jag inte har något val. Jag kan inte sitta tyst. Jag kan faktiskt inte sitta tyst när människor dömer ut andra människor som monster enbart för att de är födda in i religionen där man tillber Allah.
Jag kan inte så himla mycket om religion, men jag kan inte tänka mig att det ska spela så stor roll heller. Vi tillber eller tillber inte olika gudar. Vi äter eller äter inte olika saker. Vi är extremister eller så är vi inte det. Eller har jag missuppfattat något?
Min hemort ligger ganska nära Sveriges Jerusalem (Jönköping för den som inte har koll), så jag har ju växt upp med en del kristna i min närhet. Minns när mamma blev bestört när jag hade satt poppande champangeflaskor runt ett kort till vår lärare som tydligen var väldigt religiös. Vad jag minns så reagerade inte läraren på skumpan. Jag kan tänka mig att hon tyckte precis som mitt nioåriga jag; att de där flaskorna blev en hemskt festlig ram.
Men är det då det som är att vara kristen? Jag vet inte riktigt vad vi kristna inte äter, men jag vet ju att vi inte dricker alkohol. Vi har inte heller samlag innan äktenskapet, vi är inte otrogna, vi mördar inte, vi stjäl inte, vi är inte giriga och framför allt tror vi alla på Gud.
Eller?
Jag identifierar mig någonstans som kristen. Inte för att jag är ett dugg troende. Jag tror varken på Gud eller på det lilla jag läst i bibeln. Men jag är döpt i kyrkan och jag är konfirmerad. Jag tänker förmodligen någon gång gifta mig i kyrkan, mina barn kommer eventuellt döpas där och jag är rätt säker på man även kommer fira och sörja min död där.
Det behöver ju faktiskt inte vara någon skillnad bara för att man använder ett annat namn när man ber, eller om man ber (är det okej att gissa på att det är samma person man tillber fast med olika namn? Sjukt o-pk att inte ha koll på det). Jag har träffat muslimer som äter griskött. Som dricker. Som kanske ber, men som inte vänder sig mot Mecka och gör det flera gånger om dagen.
Vi är alla så himla olika.
Jag har träffat och bott med en muslim som går igenom reningsritualer, som med exakt precision hittat riktningen mot Mecka och som använder både bönematta och radband. Han var en oerhört snäll, tystlåten och tacksam ung kille som alltid arbetade hårt och som alltid gjorde vad han kunde för att andra skulle trivas.
Jag har mött muslimer som varit hans totala motsats, på alla punkter. Jag har mött muslimer som hittat någon egen medelväg.
Jag har mött muslimer som har våld och vapen som en vardag. Jag har mött kristna där samma komplexitet råder.
Det är det här som blir så tokigt.
När vi vill bestämma att alla är likadana. När vi sätter människor i fack utan att veta fakta. När vi av rädsla och oro väljer den lättaste vägen. Den farligaste vägen.
Vi pratar om religion som om det vore en handbok för alla som inte tror som vi. Vi pratar om kultur som om de vore någonting som är statiskt. Vi måste reda ut begreppen. Komma längre bort från alla ord och förutfattade meningar.
Religion är tron på något som är större än mig. Kultur är något som skapas i en grupp. Är alla svenskar lagom för att vi bor i landet som alltid trott att lagom är bäst?
Jag tror inte att det handlar om varken kultur, religion, hudfärg, nationalitet, språk eller fysiska attribut. Jag tror att en människa skapas genom arv och miljö. Att äpplet inte faller så långt från det där trädet ändå. Att vi skapar våra barn. Att de kommer att dela med sig av kärlek om det är det vi ger dem eller hat om de är det vi gett.
Det var Holocaust Remembrance Day för några dagar sedan. Vi ska minnas. Vi ska göra om och göra rätt. Vi ska inte göra samma misstag igen. Så varför känns det som att Hitler och hans vapendragare applåderar från gravkammaren? Varför känns det som om klimatet på Internet hade varit detsamma om Internet hade funnits runt 1938? Kanske till och med 1939? Varför känns det som att vi är så nära att det bränns när vi ska minnas hur det brann?
Det finns så mycket i mig just nu som jag bara vill stå upp och skrika om. Det finns så mycket i världen som inte stämmer överens med mina värderingar och gör att det känns som att jag går sönder. Men ska jag skriva om allt får jag sitta här hela natten och skriva.
Jag tänker istället göra mitt bästa för att fokusera på det som är fantastiskt; på Womens March, på alla som står upp för lika värden och på allt som växer genom is och asfalt i en värld som är hård och kall.
Satt och scrollade på Facebook och stötte på ännu en av dessa diskussioner där man diskuterar muslimer, som om de vore någon egen ras och inte anhängare av religionen Islam. Där alla muslimer är samma muslim. Kvinnohatare, våldtäktsman och terrorist. Där människan tappar sin egen identitet och bara förvandlas till monster. Livsfarliga för den stolta, vackra, ariska rasen. Som aldrig gör något fel. Som inte våldtar, misshandlar eller beblandar sig med kriminalitet. Eller hur var det nu?
Jag är inte den som är intresserad av att visa på statistik eller använda mig av några studier, för det här handlar om så fruktansvärt mjuka värden. Det handlar för sjutton om att vara människa. I mitt inlägg till debatten använde jag mig av ett så mjukt värde som min egenupplevda oro. Tackade för mig med signaturen pk-feminist.
Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har förstått att det är vad jag är i den här typen av debatt. Identitetslös. En i mängden. Snedvriden och hjärntvättad.
Jag har ingen lust att provocera eller att sitta och kasta ord fram och tillbaka över ett inlägg på Facebook där vi ändå inte kommer någon vart. Jag har ingen lust att bemöta människor som sätter en klisterlapp i pannan på mig, med ord jag inte kan identifiera mig med. Men jag känner ibland att jag inte har något val. Jag kan inte sitta tyst. Jag kan faktiskt inte sitta tyst när människor dömer ut andra människor som monster enbart för att de är födda in i religionen där man tillber Allah.
Jag kan inte så himla mycket om religion, men jag kan inte tänka mig att det ska spela så stor roll heller. Vi tillber eller tillber inte olika gudar. Vi äter eller äter inte olika saker. Vi är extremister eller så är vi inte det. Eller har jag missuppfattat något?
Min hemort ligger ganska nära Sveriges Jerusalem (Jönköping för den som inte har koll), så jag har ju växt upp med en del kristna i min närhet. Minns när mamma blev bestört när jag hade satt poppande champangeflaskor runt ett kort till vår lärare som tydligen var väldigt religiös. Vad jag minns så reagerade inte läraren på skumpan. Jag kan tänka mig att hon tyckte precis som mitt nioåriga jag; att de där flaskorna blev en hemskt festlig ram.
Men är det då det som är att vara kristen? Jag vet inte riktigt vad vi kristna inte äter, men jag vet ju att vi inte dricker alkohol. Vi har inte heller samlag innan äktenskapet, vi är inte otrogna, vi mördar inte, vi stjäl inte, vi är inte giriga och framför allt tror vi alla på Gud.
Eller?
Jag identifierar mig någonstans som kristen. Inte för att jag är ett dugg troende. Jag tror varken på Gud eller på det lilla jag läst i bibeln. Men jag är döpt i kyrkan och jag är konfirmerad. Jag tänker förmodligen någon gång gifta mig i kyrkan, mina barn kommer eventuellt döpas där och jag är rätt säker på man även kommer fira och sörja min död där.
Det behöver ju faktiskt inte vara någon skillnad bara för att man använder ett annat namn när man ber, eller om man ber (är det okej att gissa på att det är samma person man tillber fast med olika namn? Sjukt o-pk att inte ha koll på det). Jag har träffat muslimer som äter griskött. Som dricker. Som kanske ber, men som inte vänder sig mot Mecka och gör det flera gånger om dagen.
Vi är alla så himla olika.
Jag har träffat och bott med en muslim som går igenom reningsritualer, som med exakt precision hittat riktningen mot Mecka och som använder både bönematta och radband. Han var en oerhört snäll, tystlåten och tacksam ung kille som alltid arbetade hårt och som alltid gjorde vad han kunde för att andra skulle trivas.
Jag har mött muslimer som varit hans totala motsats, på alla punkter. Jag har mött muslimer som hittat någon egen medelväg.
Jag har mött muslimer som har våld och vapen som en vardag. Jag har mött kristna där samma komplexitet råder.
Det är det här som blir så tokigt.
När vi vill bestämma att alla är likadana. När vi sätter människor i fack utan att veta fakta. När vi av rädsla och oro väljer den lättaste vägen. Den farligaste vägen.
Vi pratar om religion som om det vore en handbok för alla som inte tror som vi. Vi pratar om kultur som om de vore någonting som är statiskt. Vi måste reda ut begreppen. Komma längre bort från alla ord och förutfattade meningar.
Religion är tron på något som är större än mig. Kultur är något som skapas i en grupp. Är alla svenskar lagom för att vi bor i landet som alltid trott att lagom är bäst?
Jag tror inte att det handlar om varken kultur, religion, hudfärg, nationalitet, språk eller fysiska attribut. Jag tror att en människa skapas genom arv och miljö. Att äpplet inte faller så långt från det där trädet ändå. Att vi skapar våra barn. Att de kommer att dela med sig av kärlek om det är det vi ger dem eller hat om de är det vi gett.
Det var Holocaust Remembrance Day för några dagar sedan. Vi ska minnas. Vi ska göra om och göra rätt. Vi ska inte göra samma misstag igen. Så varför känns det som att Hitler och hans vapendragare applåderar från gravkammaren? Varför känns det som om klimatet på Internet hade varit detsamma om Internet hade funnits runt 1938? Kanske till och med 1939? Varför känns det som att vi är så nära att det bränns när vi ska minnas hur det brann?
Det finns så mycket i mig just nu som jag bara vill stå upp och skrika om. Det finns så mycket i världen som inte stämmer överens med mina värderingar och gör att det känns som att jag går sönder. Men ska jag skriva om allt får jag sitta här hela natten och skriva.
Jag tänker istället göra mitt bästa för att fokusera på det som är fantastiskt; på Womens March, på alla som står upp för lika värden och på allt som växer genom is och asfalt i en värld som är hård och kall.
Året som gått
Jag har längtat så himla länge efter att få avsluta 2015 och skriva av mig om allt som varit under året, men nu när jag väl sitter här med pennan i hand (eller tangentbordet i knäet) så vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig. Hur jag ska avsluta. Mitt nyårslöfte förra året var att jag skulle ta bättre beslut för min egen skull, så det är nog där någonstans jag kommer att börja avsluta.
Mitt år började egentligen lite tidigare än 2015. Den 30/12 2014 fann jag mig själv sittandes hos en läkare i hemorten Nässjö, helt slut av tårar och rätt så trasig inombords. Den trasiga känslan hade jag gått med ett tag, men som ”duktig flicka” bara kört på, fortsatt kämpa. Jag minns hur jag såg en bild av mig själv där jag försökte få fatt i bitar av min egen kropp som lossnade och for iväg. Jag kände mig lite som ett pussel där man tappat bort några bitar. Dagen innan förra nyår blev jag sjukskriven med den pigga diagnosen ångest och depression. Jag fick stanna kvar hos mina föräldrar några fler veckor än tänkt, för jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna klara mig själv. Jag kunde inte träffa folk. Det gick inte och allt gjorde bara så himla ont. Det gjorde det faktiskt rätt så länge.
Ganska snabb fattade jag att jag var tvungen att göra några förändringar, till att börja med göra slut med jobbet. Och ja, det har känts lite som att göra slut. Jag har trots allt studerat i tre och ett halvt år för att kunna jobba med det jag vill, sedan jobbat med det i två år och sen fått käftsmällen att det inte fungerar. Jag kan inte få det att fungera. Låter det hårt? Det är det, men jag har lärt mig under det gångna året att jag inte riktigt vill få det att fungera, för det är då jag slutar fungera. Jag är medberoende. Jag är en person som tycker om människor så oerhört mycket och jag ger dem allt jag har. Det fungerar typiskt dåligt att jobba med människor som tar droger då. Varenda historia, vartenda återfall och vartenda dödsfall träffar precis rakt in i hjärtat och jag kan inte bara glömma och gå vidare. Mina ungar är fortfarande mina ungar.
Det var svårt att börja greppa att jag inte skulle kunna jobba på samma sätt, förmodligen var jag inte ens kapabel att jobba med människor igen förrän jag läkt ihop igen. Det satte igång en rätt tuff process, att läka samtidigt som jag försökte klura ut vad jag ville ha ut av livet. Vem är jag utan mitt jobb? Vem är jag när jag inte är en socionom? Var vill jag bo? Vad vill jag göra? Vill jag alls göra något? Det ville jag. Jag ville jobba, det ville jag från första sjukskrivningsdagen. Kanske något av en flykt, att jobba med annat istället för att jobba med mig själv. Jag förstod åtminstone att jag inte kunde skaffa ett nytt jobb, inte än.
Jag har lärt mig så ofantligt mycket under året som gått, framför allt har jag lärt mig om mig själv. Jag har lärt mig att genom att vara egoistisk och tänka på vad jag kommer att må bra av kommer människorna runt omkring mig också att kunna må bra. Att vara egoistisk är inte bara dåligt, det är ett sätt att sätta gränser och berätta för omgivningen hur jag mår och hur min dagsform ser ut. Att prata om hur jag känner inuti har inte riktigt varit en av mina starka sidor, men jag jobbar på det. Jag jobbar på det varje dag. Jag jobbar på att försöka vara snällare mot mig själv. Att byta ut alla negativa ord jag sagt till mig själv i alla år mot positiva saker. Istället för att vara dålig har jag möjlighet att bli bättre. Och det gör skillnad, det gör det verkligen.
Emellanåt har det varit extremt tufft. Man blir inte direkt ekonomiskt oberoende av att vara sjuskriven, inte heller av att bli återbetalningsskyldig till jobbet för att man blev sjukskriven. Men jag hade fasen inte velat ha det här ogjort, inte för några pengar i världen. Många gånger har det känts som att jag alltid får jobba i motvind, jag har ifrågasatt livet om det ska vara så jäkla svårt att bara få må bra. Livet har mer eller mindre svarat med nya prövningar. Svarat med ännu ett bakslag. Men jag har fortsatt, jag är trots allt en ”duktig flicka” och en skitsak som livet kan inte riktigt få mig att kantra. Att kämpa i motvind fick mig att känna mig ensam och svag, men i backspegeln är det lätt att se att jag egentligen hade klippor runt mig som kunde vara starkare när jag inte orkade hålla uppe.
Efter fyra månaders sjukskrivning och tillfrisknande sökte jag jobb och fick komma på en intervju, en rekryteringsdag. Vi var 20 personer som var där och vi skulle hålla en fem minuter lång presentation om oss själva, jobba i grupp och skriva en ”uppsats”. Efter att i flera månader bara haft mina allra närmsta som sällskap var jag helt slut efteråt. Jag tyckte att jag hade kunnat göra nästan allt bättre och jag hade ont i ansiktet av att jag lett så mycket under dagen. Någon vecka senare ringde telefonen och jag hade ett jobb på IKEA i Kungens Kurva. Där jag skulle börja klockan fem på morgonen, jag som alltid sagt att allt innan sju är omänskligt. Men jag var glad, uppriktigt, genuint glad över att någon ville ha mig trots att jag kände mig som ett vrak och trots att jag inte hade rätt utbildning eller erfarenhet av jobbet jag sökt.
Jag har fortfarande bakslag, jag har fortfarande en extrem trötthet som ibland bara kommer ifatt mig. Men jag är hemskt glad. Jag har ett fantastiskt roligt jobb, där jag känner att mina prestationer uppskattas, mina misstag förlåts och där jag har en möjlighet till utveckling, både professionellt och personligt. Det är himla fint att få vara en del av ett lag igen, att få känna att jag tillhör. Att få känna att andra människor uppskattar mig både för den jag är och för det jag gör. Och det är oerhört skönt att efter en arbetsdag få ta av IKEA-uniformen och återgå till att bara vara Lina.
Så mitt 2015 har varit så bra. Skit ibland, men utan skiten hade jag inte kunnat njuta som jag gör av de fina stunderna och utan skiten hade jag fortfarande gått kvar på ett jobb där jag kände att jag gick sönder inifrån. Jag fick dessutom avsluta året med några av mina favoritmänniskor; jul med föräldrar och alla syskon på plats. Bebisfika med fantastiska vänner. Nyårsafton i Bollnäs med både skridskor, en hejdundrandes fest och min bästis. Vad mer kan jag begära av livet? Det har ju till och med snöat idag.
Demokratins frustration
Det är ungefär en halvtimme kvar tills den första "riktiga" prognosen presenteras på SVT. Vallokalsundersökningen visade på resultat som jag inte riktigt var beredd på.
Det är supervalår och den politiska debatten har tagit stor plats i både media och social media. Med mitt internet-användande nås och når jag oerhört många artiklar och poster som rör debatten. Jag blir besviken när jag ser folk skriva om att de vill sluta höra tjatet om politiken.
Ursäkta?
Att sluta höra tjatet om politiken är att sluta ta debatten. Att avskärma sig och sluta bry mig. Att inte stå upp för det jag tror, tycker och känner. Det här är viktigt. Det här är inte bara din Facebook-vägg. Det här handlar om Sverige de kommande fyra åren.
Jag minns förra valet. Jag gjorde samma val då som jag gjorde i veckan när jag gick till medborgarkontoret i Tumba, Botkyrka, för att rösta. Jag hade gjort två terminer på Socionomprogrammet i Örnsköldsvik, hade precis påbörjat min tredje. Kom från ett sommarjobb där välfärd och miljö stod långt ner på listan och sänkta skatter den största prioriteten. Jag stod ändå vad jag tyckte för. Vi minns ju alla hur det gick. Någon dag efter valet hade vi seminarium i skolan och diskuterade resultaten. Jag minns att jag var så arg och frustrerad att tårarna brände bakom ögonlocken. Jag ville skrika, gråta och slå. På något.
Sverigedemokraterna tog stegen in i riksdagen. Det var den största delen av frustrationen och ilskan som bubblade. Den andra delen var att Moderaterna fortfarande skulle sitta i regeringen och att herr Reinfeldt fortsatt skulle vara vår statsminister. Min mamma blev utförsäkrad det året.
Varför? För att hon slitit som ett djur hela arbetslivet och haft samma duktighetskomplex som jag själv också lider av. Hon gick inte ens in i väggen. Hon sprang. Fort som satan.
Ni vet att ju fortare det går, desto ondare gör det? Regeringen ansåg inte att vi behövde de pengar som sjukförsäkringen gav. De tyckte att den halvan av inkomsten klarade sig på 50%. Med fyra ungar, hus och man. Hon hade inte mer än vad jag hade som student. Det gjorde och gör mig fortfarande förbannad. Regeringen såg inte heller process, utveckling och förändring i våra liv. Där jag och resten av familjen såg mamma kämpa för att orka jobba mer, men föll tillbaka för hon kunde inte. Det gick inte. Vi såg henne kämpa.
Det är bara tio minuter kvar till prognosen.
Det ser ut som att det kommer att bli ett regeringsskifte. Jag är glad över det. Jag tror att Stefan Löfven kommer att göra ett bra jobb som statsminister. Jag upplever att han är varm. Inkluderande. En välfärdsmänniska.
Jag brinner för välfärden. Jag brinner för människors lika värde och för de mänskliga rättigheterna. Jag brinner för att alla ska få älska den de vill. Jag brinner för att få skolan att fungera. Jag brinner för fler sjuksköterskor och bättre löner till dessa. Jag brinner för att socialtjänstens budget inte alltid ska gränsa till katastrof.
Så här är det nog med de flesta som arbetar med människor, det är åtminstone vad jag tror. Jag tror på människor. Vi måste låta välfärden ta större plats. Jag vill att världen och Sverige ska vara en plats där alla kan växa upp i trygghet. Min högsta önskan är att våra jobb inte ska behöva finnas. Att vi kommer vara överflödiga. Jag önskar att alla de ungdomar jag träffar i mitt yrke ska få leva drogfria och värdiga liv.
Det kommer de inte. Många av dem kommer faktiskt inte att överleva alls. Ungdomar med goda hjärtan som växt upp under katastrofala förhållanden och blivit fast i sin enda förankring till en tillfällig sinnesro. Några har haft turen att få möjligheten att ta chansen. Många är fortfarande ute i kylan, på gatan, i kvartarna. För att socialtjänsten inte har råd med fler placeringar innan årsskiftet. Knappt öppenvårdsinsatser.
Så jag hoppas att de rödgröna vinner valet idag. Jag hoppas att de tar hand om välfärden under de kommande fyra åren. Det kan jag glädjas åt.
Men det finns trots allt ett mörker som växer i mig. Att mer än var tionde röstberättigad person, enligt SVTs VALU, väljer att rösta på främlingsfientlighet. Att alla inte alls är lika mycket värda. Att vi inte alls får älska vem vi vill. Vet ni vad det mest gör mig?
Det gör mig väldigt rädd.
Tre minuter kvar.
Det är dags.
Det är supervalår och den politiska debatten har tagit stor plats i både media och social media. Med mitt internet-användande nås och når jag oerhört många artiklar och poster som rör debatten. Jag blir besviken när jag ser folk skriva om att de vill sluta höra tjatet om politiken.
Ursäkta?
Att sluta höra tjatet om politiken är att sluta ta debatten. Att avskärma sig och sluta bry mig. Att inte stå upp för det jag tror, tycker och känner. Det här är viktigt. Det här är inte bara din Facebook-vägg. Det här handlar om Sverige de kommande fyra åren.
Jag minns förra valet. Jag gjorde samma val då som jag gjorde i veckan när jag gick till medborgarkontoret i Tumba, Botkyrka, för att rösta. Jag hade gjort två terminer på Socionomprogrammet i Örnsköldsvik, hade precis påbörjat min tredje. Kom från ett sommarjobb där välfärd och miljö stod långt ner på listan och sänkta skatter den största prioriteten. Jag stod ändå vad jag tyckte för. Vi minns ju alla hur det gick. Någon dag efter valet hade vi seminarium i skolan och diskuterade resultaten. Jag minns att jag var så arg och frustrerad att tårarna brände bakom ögonlocken. Jag ville skrika, gråta och slå. På något.
Sverigedemokraterna tog stegen in i riksdagen. Det var den största delen av frustrationen och ilskan som bubblade. Den andra delen var att Moderaterna fortfarande skulle sitta i regeringen och att herr Reinfeldt fortsatt skulle vara vår statsminister. Min mamma blev utförsäkrad det året.
Varför? För att hon slitit som ett djur hela arbetslivet och haft samma duktighetskomplex som jag själv också lider av. Hon gick inte ens in i väggen. Hon sprang. Fort som satan.
Ni vet att ju fortare det går, desto ondare gör det? Regeringen ansåg inte att vi behövde de pengar som sjukförsäkringen gav. De tyckte att den halvan av inkomsten klarade sig på 50%. Med fyra ungar, hus och man. Hon hade inte mer än vad jag hade som student. Det gjorde och gör mig fortfarande förbannad. Regeringen såg inte heller process, utveckling och förändring i våra liv. Där jag och resten av familjen såg mamma kämpa för att orka jobba mer, men föll tillbaka för hon kunde inte. Det gick inte. Vi såg henne kämpa.
Det är bara tio minuter kvar till prognosen.
Det ser ut som att det kommer att bli ett regeringsskifte. Jag är glad över det. Jag tror att Stefan Löfven kommer att göra ett bra jobb som statsminister. Jag upplever att han är varm. Inkluderande. En välfärdsmänniska.
Jag brinner för välfärden. Jag brinner för människors lika värde och för de mänskliga rättigheterna. Jag brinner för att alla ska få älska den de vill. Jag brinner för att få skolan att fungera. Jag brinner för fler sjuksköterskor och bättre löner till dessa. Jag brinner för att socialtjänstens budget inte alltid ska gränsa till katastrof.
Så här är det nog med de flesta som arbetar med människor, det är åtminstone vad jag tror. Jag tror på människor. Vi måste låta välfärden ta större plats. Jag vill att världen och Sverige ska vara en plats där alla kan växa upp i trygghet. Min högsta önskan är att våra jobb inte ska behöva finnas. Att vi kommer vara överflödiga. Jag önskar att alla de ungdomar jag träffar i mitt yrke ska få leva drogfria och värdiga liv.
Det kommer de inte. Många av dem kommer faktiskt inte att överleva alls. Ungdomar med goda hjärtan som växt upp under katastrofala förhållanden och blivit fast i sin enda förankring till en tillfällig sinnesro. Några har haft turen att få möjligheten att ta chansen. Många är fortfarande ute i kylan, på gatan, i kvartarna. För att socialtjänsten inte har råd med fler placeringar innan årsskiftet. Knappt öppenvårdsinsatser.
Så jag hoppas att de rödgröna vinner valet idag. Jag hoppas att de tar hand om välfärden under de kommande fyra åren. Det kan jag glädjas åt.
Men det finns trots allt ett mörker som växer i mig. Att mer än var tionde röstberättigad person, enligt SVTs VALU, väljer att rösta på främlingsfientlighet. Att alla inte alls är lika mycket värda. Att vi inte alls får älska vem vi vill. Vet ni vad det mest gör mig?
Det gör mig väldigt rädd.
Tre minuter kvar.
Det är dags.
Snabba tankar
Jag fick ett litet släng av övertrötthet och rastlöshet och har gått runt och pratat med mig själv i typ två timmar, så öh. Hej bloggen!
Jag är ju en person med väldigt mycket tankar. På både gott och ont så klart. Nu är det helt okej. Förutom att jag blir lite stressad över hur alla trådar i hjärnan typ tar slut och så började en annan nyss och så fattar jag inte ens själv vad jag tänker. Typ. Ni ska få se en bild som illustrerar detta mycket väl:
Så känns det som att det ser ut. Fint. Då har vi det avklarat.
Vi har ju redan gått igenom det här med att jag pratar med mig själv, så då kan jag också berätta att jag började skratta när jag råkade säga E4 istället för A4.
Allt som snurrar nu är bara konstiga saker så jag ska läsa istället. Tjofräs!
Jag är ju en person med väldigt mycket tankar. På både gott och ont så klart. Nu är det helt okej. Förutom att jag blir lite stressad över hur alla trådar i hjärnan typ tar slut och så började en annan nyss och så fattar jag inte ens själv vad jag tänker. Typ. Ni ska få se en bild som illustrerar detta mycket väl:
Så känns det som att det ser ut. Fint. Då har vi det avklarat.
Vi har ju redan gått igenom det här med att jag pratar med mig själv, så då kan jag också berätta att jag började skratta när jag råkade säga E4 istället för A4.
Allt som snurrar nu är bara konstiga saker så jag ska läsa istället. Tjofräs!
Slutord från Gotland
Satt och stirrade på Facebook-feeden ganska länge utan att komma på vad jag skulle skriva. Så jag skrev inget.
För en dryg timme sen traskade jag runt inne i huset. Tittade på whiteboard-tavlan med mina allergier, fotoalbumet jag gjorde som sommarvikarie. Vad lämnar jag efter mig? Vilka avtryck kommer min tid här ha gjort?
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag känner för det här. Det är skönt att jag kommit fram till att jag behöver komma framåt. Utvecklas. Men ändå känner jag mig lite ledsen. Det känns som att flytta hemifrån igen. Lämna mamma, pappa och syskon och flyga ur boet, rakt ut mot nya erfarenheter. Mina kollegor har blivit min familj här. Dessutom är det ju min första arbetsplats och jag har aldrig slutat på ett riktigt jobb innan. Som vikarie eller praktikant blir man nog aldrig en riktig del av allt det där som är extra. Eller så är det helt enkelt att vi bor ihop, träffas ganska många timmar på ett dygn och delar det mesta. Det är lite speciellt. Och helt fantastiskt. Och jättejobbigt.
Vänge, tack för tiden här. Tack för allt jag fått vara med om och för allt jag lärt mig. Tack för att jag lärt känna så många härliga människor, både vuxna och ungdomar. Tack för allt.
Imorgon går båten.
För en dryg timme sen traskade jag runt inne i huset. Tittade på whiteboard-tavlan med mina allergier, fotoalbumet jag gjorde som sommarvikarie. Vad lämnar jag efter mig? Vilka avtryck kommer min tid här ha gjort?
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag känner för det här. Det är skönt att jag kommit fram till att jag behöver komma framåt. Utvecklas. Men ändå känner jag mig lite ledsen. Det känns som att flytta hemifrån igen. Lämna mamma, pappa och syskon och flyga ur boet, rakt ut mot nya erfarenheter. Mina kollegor har blivit min familj här. Dessutom är det ju min första arbetsplats och jag har aldrig slutat på ett riktigt jobb innan. Som vikarie eller praktikant blir man nog aldrig en riktig del av allt det där som är extra. Eller så är det helt enkelt att vi bor ihop, träffas ganska många timmar på ett dygn och delar det mesta. Det är lite speciellt. Och helt fantastiskt. Och jättejobbigt.
Vänge, tack för tiden här. Tack för allt jag fått vara med om och för allt jag lärt mig. Tack för att jag lärt känna så många härliga människor, både vuxna och ungdomar. Tack för allt.
Imorgon går båten.
Året som gått
Heeeej igen!
Det var ju inte igår. Senast hade jag flygångest för en resa som ändå gick rätt bra!
Eftersom jag är en ganska inaktiv bloggerska så var förra årets nyårsinlägg och "nyårslöften" inte så himla långt bort. När jag läste det inlägget så slog det mig bara vilket bra år jag haft, så nu tänkte jag rada upp det här. Mest för mig själv för en regnig dag (uppenbarligen hela tiden just nu, VINTERN HAR DU GLÖMT MIG?!?!).
Året inleddes ganska så likt det här året; jvm-silver. Men silver är fasen också rätt bra, även om jag är lite partisk och tycker att guldet skulle ha varit i sverige.
Den artonde dagen 2013 tog jag examen från socionomprogrammet i Umeå. Det firade jag så klart inte mindre än tre ställen. Jag vet att det kändes fantastiskt och jätteskrämmande på samma gång. Och så kände jag mig rätt stolt över prestationen.
Ett par veckor efter examen åkte jag till åre med fina vänner. Vi hade både kanonväder och snorkallt, men framför allt hade vi rejält kul. Jag hoppas på en sådan resa inom det snaraste, men det här året görs resan med min fina familj för att fira att pappa blir gubbe.
Bara några dagar efter åre åkte jag tillbaka till Gotland för mitt första riktiga jobb. Jobbet har varit både upp och ner, emellanåt har det varit så satans jobbigt att jag bara velat ge upp. Men jag har blivit belönad med den absolut finaste gruppen kollegor som man kan önska sig och jag älskar mitt jobb. När jobbet har varit upp så finns det inte mycket annat jag kan önska.
I maj fick jag resa till london. Det var fantastiskt. Vi promenerade i hyde park, bodde fint, shoppade och det viktigaste - vi var på warner bros studio tour. Allt som är med i harry-filmerna var där, dessutom knixade vi in en bra vecka då det var animal actors week, så alla djur från inspelningarna var där. Fick till och med se hedwig. Det är en resa jag skulle kunna göra tusen gånger utan att tröttna. Jag flög på en kvast! Det var så fint att jag kände att jag kunde dö där och då och ändå känna att mitt liv var uppfyllt. Har jag sagt att jag gillar Harry Potter?
Kort efter det flög jag igen, men bara till umeå. Fick andas lite norrlandsluft och bara ha det hur bra som helst.
Jag fick spendera några dagar i båten, men inga i husvagnen, så det måste planeras in i år!
Jag var ute på en fem dagar (och många mils) lång roadtrip med fina vänner. Gå på liseberg, fiska, röka och äta makrill, chilla i Helsingborg och ta en dagstur till Helsingör. Sen var jag jättetrött.
Jag fick se min lillkusin bli stor och fara ut i världen och jag fick kramas med henne när hon kom hem.
Efter många om, men och arga tankar fick jag tag på en superfin lägenhet i tumba, som jag nu bott i cirka fyra månader och aldrig kommer vilja lämna.
Jag firade en helt okej jul på jobbet och fick ett mysigt slut på året när vi stod på högklint och såg alla fyrverkerier över Visby. Så på det hela taget har jag haft ett fint och händelserikt år.
Och ett gulligt, cheezy tack till alla fina nära och kära som förgyllt året och spenderat det med mig. Trots att jagi år varit längre bort från de flesta i min närhet känner jag ändå att jag knappt varit närmre. Ni är det bästa jag har. Puss och kärlek från Tumba_tjej_90
Traumatiserad som barn?
Jag ska ut och flyga imorgon. Till London. Vilket jag ser fram emot HUR MYCKET SOM HELST.
Eller ja, jag ser ju fram emot London, not so much flygturen dit.
Jag har funderat i typ en vecka på det här med att flyga. Försökt förbereda mig mental för vad som komma skall; lyssnat på luftens hjältar, tagit på mig flygtofflorna i smyg och verkligen funderat varför jag HATAR att flyga. Det jag kommer fram till är att det ju faktiskt kanske inte är så farligt, det är ju bara att sätta sig, fasten seatbelt och dra iväg.
"Det låter ju positivt" tänker man då.
Nah, tyvärr har det ju varit den känslan VARJE gång INNAN jag kommer till flygplatsen och till flygplanet. Väl på plats springer all mental förberedelse iväg och gömmer sig i ett hörn och jag springer runt som ett gråtande psykfall.
(Okej, inte RIKTIGT så illa, men hade jag inte haft den självkontrollen jag ändå har, så jo, det tror jag nog.) Det kommer nog gå bra.
Ska tänka på Harry Potter. Och inte så mycket på att Zeus kommer att blixtra ner oss från himlen.
Hej Malin!
Har försökt komma på kloka och roliga saker att skriva, men jag kommer inte på något vettigt. Och då händer det oftast att kvalitén blir lidande! Men jag ska bli bättre och så!
To the End
Jag har en tom känsla i bröstkorgen och jag vet egentligen inte vad jag ska skriva.
My Chemical Romance är upplöst.
Ett band, mer än ett band, som genom den värsta tiden i mitt liv stod bredvid mig, höll om mig och sa att allt blir bra. Ett band som räddade mitt liv och hjälpte mig att utvecklas till en person jag tycker om att vara, en person som jag är stolt över.
Jag är äldre nu och jag vet att existensen av mitt MCR inte kommer att påverka mig lika mycket längre. Men det känns tomt och det känns tyst. Framför allt känns det sorgligt. Sorgligt att det inte kommer ny musik och sorgligt för att jag inte kommer att stå i publiken och se dom igen. Jag har missat en av deras Sverige-konserter och det känns som en för mycket. Mitt sextonåriga jag hade planer på att någon gång åka runt på hela deras världsturné. Töntig och orealistisk dröm kanske, men fortfarande en dröm som nu inte kommer att gå i uppfyllelse. Jag ville träffa bandet och jag ville tacka personligen för stödet dom gett mig genom åren. Stöttningen som funnits genom musiken och texterna. Men jag kan tacka här. Tack för allt ni gjort för mig.
My Chemical Romance is done. But it can never die.
It is alive in me, in the guys, and it is alive inside all of you.
I always knew that, and I think you did too.
Love, Gerard
Alltid.
My Chemical Romance är upplöst.
Ett band, mer än ett band, som genom den värsta tiden i mitt liv stod bredvid mig, höll om mig och sa att allt blir bra. Ett band som räddade mitt liv och hjälpte mig att utvecklas till en person jag tycker om att vara, en person som jag är stolt över.
Jag är äldre nu och jag vet att existensen av mitt MCR inte kommer att påverka mig lika mycket längre. Men det känns tomt och det känns tyst. Framför allt känns det sorgligt. Sorgligt att det inte kommer ny musik och sorgligt för att jag inte kommer att stå i publiken och se dom igen. Jag har missat en av deras Sverige-konserter och det känns som en för mycket. Mitt sextonåriga jag hade planer på att någon gång åka runt på hela deras världsturné. Töntig och orealistisk dröm kanske, men fortfarande en dröm som nu inte kommer att gå i uppfyllelse. Jag ville träffa bandet och jag ville tacka personligen för stödet dom gett mig genom åren. Stöttningen som funnits genom musiken och texterna. Men jag kan tacka här. Tack för allt ni gjort för mig.
My Chemical Romance is done. But it can never die.
It is alive in me, in the guys, and it is alive inside all of you.
I always knew that, and I think you did too.
Love, Gerard
Alltid.
Freeeedoooom
Är ledig! Blev ledig från jobbet igår och har nu två härliga veckor framför mig innan jag åker tillbaka till min kära ö.
Jobbet går bra, rätt stor skillnad från att vika och vara praktikant dock. Sjukt mycket mer ansvar! Men kul ändå, fått kontaktungdomar och får börja jobba lite mer på riktigt nu.
Hoppas också på att vi ska få möjlighet att börja jobba lite annorlunda och mer behandlingsinriktat alldeles snart, kul med förändring ju!
Annars mår jag bra, hade finhäng med fincajs idag och drog iväg till jönet för att fixa pass och handla puder. Fick nya träningskläder köpta också (som jag för övrigt bott i hela dagen).
Imorn blir det lunchdate med jenkan och cajs, fint som snus! Jag är trött och försöker egentligen bara fördriva tiden så mina serier kan hamna på rätt ställe. Sen ska jag kolla kolla.
Hejdå.
Jobbet går bra, rätt stor skillnad från att vika och vara praktikant dock. Sjukt mycket mer ansvar! Men kul ändå, fått kontaktungdomar och får börja jobba lite mer på riktigt nu.
Hoppas också på att vi ska få möjlighet att börja jobba lite annorlunda och mer behandlingsinriktat alldeles snart, kul med förändring ju!
Annars mår jag bra, hade finhäng med fincajs idag och drog iväg till jönet för att fixa pass och handla puder. Fick nya träningskläder köpta också (som jag för övrigt bott i hela dagen).
Imorn blir det lunchdate med jenkan och cajs, fint som snus! Jag är trött och försöker egentligen bara fördriva tiden så mina serier kan hamna på rätt ställe. Sen ska jag kolla kolla.
Hejdå.
Februari
Slutet på januari har i Småland betett sig som en himla barnunge och försöker vara som april och smälta bort all jävla snö. FATTAR DU INTE HUR TÖNTIGT DET ÄR?! Bete dig som januari; jävligt kall, cool, vit och härlig. Istället för att vara som du är nu; grå, trist och jäkligt o-awesome.
Det får mig inte alls att sakna Norrland mindre. Nä, inte ett skit. Lovar.
Men nu hoppas jag istället på att februari ska kunna bete sig lite bättre och rätta till januaris misstag. Så för att inleda februari så ska jaaaaaaaaaag........................................................... åka till Bodafors. Det är ju kul. Det är i Bodafors det händer yaoooo.
Snortrött nu. Fast jag ska faktiskt iväg på kul redan i helgen. På söndag sätter jag mig på tåget mot Åre där jag ska möta upp finfina frugan, hennes man, bror samt kamrat. Åka bräda, dricka öl, grilla korv, basta och ta det allmänt filbunke. Ska bli soft. Har haft min Åre-väska packad i tre veckor. Inte alls peppad, kommer bli astrist. NEJ! KOMMER BLI GÖTT. En smålänning, tre Glenn och en norrlänning.
Var förövrigt inne och följde min examensansökan idag, EXAMENSBEVIS SKICKAT UHHHUHHHH. Och faktiskt VG på hela Socialt arbete VII!
Är babblig och uttråkad och kan inte bestämma mig för om jag ska kolla på pokemon eller spela pokemon.
Hejdå!
Det får mig inte alls att sakna Norrland mindre. Nä, inte ett skit. Lovar.
Men nu hoppas jag istället på att februari ska kunna bete sig lite bättre och rätta till januaris misstag. Så för att inleda februari så ska jaaaaaaaaaag........................................................... åka till Bodafors. Det är ju kul. Det är i Bodafors det händer yaoooo.
Snortrött nu. Fast jag ska faktiskt iväg på kul redan i helgen. På söndag sätter jag mig på tåget mot Åre där jag ska möta upp finfina frugan, hennes man, bror samt kamrat. Åka bräda, dricka öl, grilla korv, basta och ta det allmänt filbunke. Ska bli soft. Har haft min Åre-väska packad i tre veckor. Inte alls peppad, kommer bli astrist. NEJ! KOMMER BLI GÖTT. En smålänning, tre Glenn och en norrlänning.
Var förövrigt inne och följde min examensansökan idag, EXAMENSBEVIS SKICKAT UHHHUHHHH. Och faktiskt VG på hela Socialt arbete VII!
Är babblig och uttråkad och kan inte bestämma mig för om jag ska kolla på pokemon eller spela pokemon.
Hejdå!
Det har ju faktiskt blivit ett nytt år!
Ja, visst är det väl så! Och från början har det ju varit halvgött. Det jag kan se som dåligt var väl att jag satt och kämpade ihop ett skolarbete på nyårsdagen (ej det bästa jag skrivit dock ej pga bakfylla pga ganska nykter på nyår). Men sjukt omotiverat. Egentligen borde man fasen lämna in alla skolarbeten en månad innan examen, sen har man ett asstort arbete till examen som bara är på skoj som lärarna inte ens rättar. Sista arbetet var ju verkligen helt värdelöst. Även att det var ett område jag vill veta mycket om samt är högst intresserad av.
För övrigt går tiden oerhört fort. Innan klockan slog tolv (4/1-13) var det faktiskt bara två veckor kvar.
Så himla stört. Det fanns ju faktiskt inte ens i min 10x30-kikare (Den ser rätt bra (vet pga jobb i fotobutik). Jag trodde på riktigt att jag skulle fixa en månad, jag har inte ens SIKTAT mot en examen. Men satan. Jag är fan här. Kan inte ens säga att det är kul, det är bara stört.
Nässjö är för övrigt som vanligt. Folk jag gillar, folk jag ogillar. Men det är väl bara att ta det för vad det är, det är en småstad. Folk är dömande mot alla de möter och ser. Farmor frågade senast imorse om jag kommer att hamna här. Nej. Men jag kan inte säga aldrig, för vem vet? När jag är 30 och vill ha kids kanske jag har ångrat mig. Men det tror jag inte, ska jag ha ungar ska de växa upp i stockholm eller norrland; djurgårn eller modo.
Pusshej! Och faktiskt några hjärtan, känner mig extra kärleksfull idag.
För övrigt går tiden oerhört fort. Innan klockan slog tolv (4/1-13) var det faktiskt bara två veckor kvar.
Så himla stört. Det fanns ju faktiskt inte ens i min 10x30-kikare (Den ser rätt bra (vet pga jobb i fotobutik). Jag trodde på riktigt att jag skulle fixa en månad, jag har inte ens SIKTAT mot en examen. Men satan. Jag är fan här. Kan inte ens säga att det är kul, det är bara stört.
Nässjö är för övrigt som vanligt. Folk jag gillar, folk jag ogillar. Men det är väl bara att ta det för vad det är, det är en småstad. Folk är dömande mot alla de möter och ser. Farmor frågade senast imorse om jag kommer att hamna här. Nej. Men jag kan inte säga aldrig, för vem vet? När jag är 30 och vill ha kids kanske jag har ångrat mig. Men det tror jag inte, ska jag ha ungar ska de växa upp i stockholm eller norrland; djurgårn eller modo.
Pusshej! Och faktiskt några hjärtan, känner mig extra kärleksfull idag.
Det klassiska nyårsinlägget
Ja, idag är det nyårsafton. Imorgon är det ett nytt år och kanske kan det bjuda på lite nya möjligheter. Dagen började bra med att få vakna upp till en frukost med nästan heeela familjen (Pontus åkte hem igår). Efter det var det ju dags för JVM och våra kära juniorkronor tog precis platsen som gruppvinnare samt en direktskjuts rakt in i semin. Det kändes ju oerhört fint! Så då hoppas vi ju på en lika fin start på 2013 som vi fick en fin start på 2012. JVM-guldet hem till Sverige.
Jag tycker att det är lite spännande med ett nytt år just den här gången. Annars brukar det ju vara mest en ny dag som alla andra. Men i år kan jag för första gången ge nyårslöften jag kan hålla.
Jag ska börja jobba, i och med jobbet kommer jag att börja träna mer, jag ska flytta till två ställen, delvis Gotland och plats nummer två vet jag inte riktigt än, men jag har mina hopes up på att jag ska hitta något i Stockholm.
Jag hoppas att det blir ett bra år, att jag kommer resa runt i Sverige så mycket som jag planerat, att jag kanske till och med får möjligheten att dra utomlands en sväng.
Men ja... egentligen är det ju bara en ny dag.
Jag tycker att det är lite spännande med ett nytt år just den här gången. Annars brukar det ju vara mest en ny dag som alla andra. Men i år kan jag för första gången ge nyårslöften jag kan hålla.
Jag ska börja jobba, i och med jobbet kommer jag att börja träna mer, jag ska flytta till två ställen, delvis Gotland och plats nummer två vet jag inte riktigt än, men jag har mina hopes up på att jag ska hitta något i Stockholm.
Jag hoppas att det blir ett bra år, att jag kommer resa runt i Sverige så mycket som jag planerat, att jag kanske till och med får möjligheten att dra utomlands en sväng.
Men ja... egentligen är det ju bara en ny dag.
rubriker är värdelöst i alla fall
För övrigt satt jag och kollade lite på 9gag när vi satt på bion, pappa kikar ner när jag sitter och kollar på en ful katt och undrar självklart vad fasen 9gag är. Jaa, hur förklarar man det? Katter, tårtor och nördiga skämt. Men fint äre!
Tala i nattmössan
Jag är rätt trött och vet egentligen inte vad jag ska skriva. Så jag vet inte varför jag skriver, men sån är jag!
Ikväll har jag, pappa och mamma varit och sett Life of Pi, bra film, bra 3D! Har fått träffa ena brorsan lite snabbt och hoppas att få spendera lite längre tid med dem båda samt respektive imorgon.
Men fasen hörni, det börjar dra ihop sig nu. 20 dagar på ett ungefär. Sen så bara WTF oj vad hände OMG va LOL så blir jag av med tungpiercingen. Tror jag ska passa på att ta en socionomexamen samma dag. Kan vara kul.
Kunde faktiskt behöva lite motivation just nu. En uppgift, noll motivation. Så jävla surt. Fast jag hittar den nog så snart deadline kryper närmre, lite så jag funkar.
Men jag saknar faktiskt mina superhjältar som håller mig på banan. Jag längtar tills jag får kramas med er igen och gråta lite över all panik vi känner just nu. Jag tänker till och med dela med mig av årets näst fulaste bildserie med mig som motiv (vinner gör faktiskt vår fantastiska valborgslånghelg. Vissa av dom bilderna är verkligen för fula för att finnas. Speciellt de från Uppsala.).
Imorn ska jag, mamma och Stina in och flyttstäda hos Pontus, sen hoppas jag som sagt på brorsor-häng.
HEJSVEJS!
Ikväll har jag, pappa och mamma varit och sett Life of Pi, bra film, bra 3D! Har fått träffa ena brorsan lite snabbt och hoppas att få spendera lite längre tid med dem båda samt respektive imorgon.
Men fasen hörni, det börjar dra ihop sig nu. 20 dagar på ett ungefär. Sen så bara WTF oj vad hände OMG va LOL så blir jag av med tungpiercingen. Tror jag ska passa på att ta en socionomexamen samma dag. Kan vara kul.
Kunde faktiskt behöva lite motivation just nu. En uppgift, noll motivation. Så jävla surt. Fast jag hittar den nog så snart deadline kryper närmre, lite så jag funkar.
Men jag saknar faktiskt mina superhjältar som håller mig på banan. Jag längtar tills jag får kramas med er igen och gråta lite över all panik vi känner just nu. Jag tänker till och med dela med mig av årets näst fulaste bildserie med mig som motiv (vinner gör faktiskt vår fantastiska valborgslånghelg. Vissa av dom bilderna är verkligen för fula för att finnas. Speciellt de från Uppsala.).
Imorn ska jag, mamma och Stina in och flyttstäda hos Pontus, sen hoppas jag som sagt på brorsor-häng.
HEJSVEJS!
