Jag har en tom känsla i bröstkorgen och jag vet egentligen inte vad jag ska skriva.
My Chemical Romance är upplöst.
Ett band, mer än ett band, som genom den värsta tiden i mitt liv stod bredvid mig, höll om mig och sa att allt blir bra. Ett band som räddade mitt liv och hjälpte mig att utvecklas till en person jag tycker om att vara, en person som jag är stolt över.
Jag är äldre nu och jag vet att existensen av mitt MCR inte kommer att påverka mig lika mycket längre. Men det känns tomt och det känns tyst. Framför allt känns det sorgligt. Sorgligt att det inte kommer ny musik och sorgligt för att jag inte kommer att stå i publiken och se dom igen. Jag har missat en av deras Sverige-konserter och det känns som en för mycket. Mitt sextonåriga jag hade planer på att någon gång åka runt på hela deras världsturné. Töntig och orealistisk dröm kanske, men fortfarande en dröm som nu inte kommer att gå i uppfyllelse. Jag ville träffa bandet och jag ville tacka personligen för stödet dom gett mig genom åren. Stöttningen som funnits genom musiken och texterna. Men jag kan tacka här. Tack för allt ni gjort för mig.

My Chemical Romance is done. But it can never die.
It is alive in me, in the guys, and it is alive inside all of you.
I always knew that, and I think you did too.

Love, Gerard

Alltid.