Bilen anlände just från Jönet där jag tillsammans med min far tillbringat de senaste timmarna.
Matchen mellan HV 71 och Skellefteå AIK ägde rum i det regniga Jönköping, och ska jag vara ärlig tror jag att Skellefteå hade glömt sina sockerplast hemma i Norrland. Spelet var rörigt, slarvigt och såg väldigt halt ut. Dock, hade de spelat som de gjorde när de plockade ut Hadelöv de sista minutrarna i sista perioden hade det nog sett lite bättre ut. Där satsades all den sista energin och spelet fick lov att bli några snäpp tuffare. Som att de givit upp men minsann skulle visa de blågula spelarna vad en tackling var. Lite HV-blod på isen är ju faktiskt alltid en höjdpunkt.
En ganska halvtråkig match förövrigt- antingen hände ingenting alls, eller så kunde inget hända på grund av avblåsningar varannan sekund.
Måste dock säga att Skellefteås framför allt powerplay till och med fick HV att glänsa som skinande guld, de kunde inte få in någon som helst struktur i spelet. De klarade helt enkelt inte av störningarna från Smålands så kallade stolthet. Denna stolthet har även helt underbara fans måste jag medge, jag är en stor idiot nu för tiden. Jag missade att göra vågen för ett lag mitt hjärta inte slår särskilt hårt för.
Ett lag mitt hjärta slår hårt för är ju vårt kära Djurgården, som besegrade Linköping i Globen med de härliga siffrorna 5-1 ikväll. Det innebär alltså att de för första gången på nio(!) år spelar SM-final. Det i sin tur innebär att jag kommer sitta fastklistrad vid TVn och se dem vinna. Jag är bara lite ledsen över att inte ha kunnat odla något slutspelsskägg. Ibland har män lite för mycket fördelar enligt mig.