Jag känner att jag orkar inte längre. Jag orkar inte hålla upp och hålla ihop. Långt ifrån. Det kändes som att det var längesen jag tappade mig själv någonstans längs vägen. Jag kan inte längre hålla i alla trådar och se till att alla har det bra. För det finns inte någon energi kvar. Och jag vet att du läser det här, men nej, det är INTE riktat mot enbart dig, det finns så mycket mer förstår du. Men ja, en del är du, för hur mycket pain in the ass vi än kan vara på varandra så tycker jag att du är en fantastisk människa och jag skulle gå sönder om du försvann från mig. Jag är inte någon verbal kunglighet, men i skrift kan jag i alla fall få ut vad jag känner. Så snälla, älskade vän. Gör inget dumt. Det är du alldeles för bra för!

Och no matter what; jag finns alltid. Jag är inte en av dem som bara säger att de är det, och det vet du.

Det är mycket jobbigt och det är mycket huvudsnurr.

Jag måste översätta mitt CV till engelska, men VÅGAR JAG? Kanada i ett halvår känns både fantastiskt och fruktansvärt skrämmande. Särskilt just nu. För just nu är det mycket huvudsnurr.

Det som hjälper mig att stanna över ytan är som alltid mitt käraste MCR, skriva och att bara finnas bland människor jag tycker om. Så det är det jag gör nu.